Minionerna

Minionerna (2015)

  • 1 tim 31 min
  • Animerat, Komedi
Eric Diedrichs | Recension
08 juli 2015
Eric Diedrichs | Recension
08 juli 2015

Nu har de gulliga och populära minionerna från Dumma Mej-filmerna fått en egen spin-off. Denna gång får vi en större förklaring vad minioner faktiskt är för något.

  • Regi:
    Pierre Coffin, Kyle Balda
  • Manus:
    Brian Lynch
  • I rollerna:
    Sandra Bullock, Jon Hamm, Michael Keaton, Geoffrey Rush m.fl.

minmonare

Filmen slår an med en underhållande vinjett där vi får följa minionernas evolutionära utveckling från bakterieliv till de gula figurer de är idag. Här får vi lära oss att minionerna alltid har strävat efter att följa den mest ondsinta skurken och att deras livsambition är att vara de perfekta underhuggarna. Under detta montage ser vi hur de först hakar på den kaxigaste fisken, den tuffaste dinosaurien, den starkaste stenåldersmänniskan och så vidare fram till 1700-talets Napoleon. Efter att ett fältslag slår slint flyr minionerna till ett snölandskap där de finner sin tillflyktsort fram till 1960-talet; förmodligen för att produktionsbolaget vill undvika den uppenbara problematiken kring att låta minionerna stödja moderna tyranner som Hitler och Stalin.

Tyvärr är början filmens enda stora underhållningsvärde. Så fort filmens huvudsakliga handling, kickar igång - jakten på en ny ondsint ledare - fallerar filmen till att bli ännu en halvdan animerad familjefilm med allt för mycket tråkig action.

Minionerna fattar tycke den kvinnliga superskurken Scarlett Overdrive (Bullock) vars livsambition är att bli drottning över England. Tyvärr är det allt för uppenbart att produktionsbolaget Illumination Entertainment enbart har valt en kvinnlig protagonist för sakens skull. Det understryks inte nog i filmen att hon är ”världens första kvinnliga superskurk”.

Kalla mig konservativ, men jag har svårt för Dumma mej-seriens vapenglorifierande som i mitt tycke skiljer sig från det våld vi brukar möta i barnfilm. Även om det har skurits ner en del på detta i Minionerna finns det maskingevär och bazookas som seriens anti-hjältar inte kan dregla och ”ooa” nog över. Rena rama NRA-drömmen.

En annan brist Minionerna tampas med är att filmen uppenbart är producerad för snabba cash. Flera av skämten återvänds från Dumma Mej-serien, exempelvis får vi möta en ny överexalterad flicka som vill krama sönder allt gulligt. Det används också allt för många referenser till 60-talets England (förmodligen för att snabbt kunna roa de föräldrar som plikttroget följer med sina barn med ett dussin förutsägbara referensskämt). Dessutom är Minionerna allt för tydligt designade för att sälja leksaker då deras språk består av nonsensord blandat med enstaka fraser från flera olika världsspråk, t.ex. spanska, indiska, engelska, italienska, allt för att få barnen att vilja ha dem mer.

Om du inte känner att du måste se filmen för att ditt barns skull, spara pengarna och vänta med biobesöket tills Pixars Inside Out kommer i Augusti. Jag lovar, den kommer att vara betydligt mer underhållande.

Bäst: Den kreativa och smarta vinjetten.