Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Memoria (2021)

Memoria (2021)

  • 2 tim 16 min
  • Drama, Sci-Fi
August Klittmar | Recension
08 april 2022
August Klittmar | Recension
08 april 2022

Obegripligare sci-fi får man leta efter

Som filmkritiker är det aldrig kul att erkänna att man inte förstått en film. Men nu har jag inget val.

  • Regi:
    Apichatpong Weerasethakul
  • Manus:
    Apichatpong Weerasethakul
  • I rollerna:
    Tilda Swinton, Juan Pablo Urrego, Elkin Díaz, Jeanne Balibar m.fl.

När jag ska se en film som jag sedan ska recensera, har jag alltid som rutin att vara så pigg och alert som möjligt. Särskilt om jag vet att jag ska se en så kallad "svår film", som ställer höga krav på tittaren. I sådana fall går det helt enkelt inte att vara småtrött, då riskerar man att missa något viktigt. 

Jag måste säga att min rutin har tjänat mig väl genom åren och hjälpt mig att åtminstone vilja försöka förstå det som jag betraktar som riktigt svåra filmer. Således har jag aldrig tvivlat på mitt tillvägagångssätt.

Fram tills nu, vill säga.

På förhand anade jag att Memoria, ett lågmält sci fi-drama om en kvinna i Colombia som börjar höra märkliga ljud, skulle vara en krävande filmupplevelse. Därför såg jag den med alla sinnen närvarande – alert, pigg, beredd på allt.

Ändå förstod jag ingenting av regissören Apichatpong Weerasethakuls film, som vann juryns stora pris i Cannes förra året. 

Det börjar med att Jessica (Tilda Swinton) vaknar av att hon hör en duns. Vart kommer ljudet ifrån? Tanken plågar henne, så till den grad att hon tar hjälp av en ljuddesigner för att utforska det. De hänger ihop ett tag, men när hon en dag kommer till hans arbetsplats och frågar efter honom, är det ingen som vet vem hon pratar om. Jaha. Har han ens funnits då? Eller är han en person i Jessicas undermedvetna? Vad vet jag. 

Därtill har Jessica en syster som verkar ha en sjukdom av något slag (det verkar inte ha någon betydelse för handlingen i stort dock). Det gör att Jessica rör sig en del på sjukhuset. 

Finns det ens något att förstå?

Foto: NonStop Entertainment
Foto: NonStop Entertainment

Senare sticker hon ut i Colombias djungel, där hon träffar en äldre version av en karaktär som hon interagerat med tidigare i filmen. De har en infernaliskt lång konversation och på något vänster kan hon genom att röra vid hans arm utvinna hans minnen. Tror jag. 

När sedan ett rymdskepp dyker upp från ingenstans har jag redan slutat att försöka förstå någonting. Jag sitter bara där som ett stort frågetecken. 

Nu låter det kanske som om jag inte gillar svårbegriplig sci-fi, och det vill jag ändå säga att så är inte fallet. Filmer som 2001 - Ett rymdäventyr (1968), Solaris (1972) och Stalker (1979) betraktar jag som absoluta mästerverk. Det är för att dessa filmer, trots de svåra och existentiella ämnen de tar upp, har en tydlig dramaturgi. Som tittare följer vi med karaktärerna till okänt och mystiskt territorium, antingen rymden eller ett labyrintiskt ödemansland, och på samma sätt som dem känner vi skräcken inför den okända mark de satt sina fötter på. 

Memoria finns ingen dramaturgi. Den är mer eller mindre stillastående och att etikettera den som tålamodsprövande vore årets underdrift. Visserligen har Jessica ett mål att ta reda på vad de där ljuden hon hör kommer ifrån, men det hade helt klart krävts en skickligare regissör för att göra den resan någotsånär begriplig och intressant att följa. 

Memoria har biopremiär i dag den 8 april.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL