Maze Runner: The Death Cure (2018)

Den tredje och sista delen i Maze Runner-trilogin börjar några månader efter den andra filmen. Thomas arbetar tillsammans med motståndsrörelsen för att rädda sin vän Minho ur klorna på organisationen W.I.C.K.E.D. I deras laboratorium inne i den sista överlevande staden torterar och experimenterar de på ungdomar i desperata försök att hitta ett botemedel på det dödliga viruset. Är du mer intresserad av att läsa om 2018:s bästa kommande filmer se här.

The Maze Runner: The Death Cure är en snyggt gjord film som balanserar ökenlandskap med ett framtids metropol. Det är en hyfsad avslutning på en ganska ball idé som tyvärr genomförs på ett mediokert och standardiserat sätt. Konceptet Maze Runner som helhet är spännande och målar upp en dystopisk framtid där människor tar till drastiska metoder för att överleva. Det finns både psykologiska och politiskt ideologiska perspektiv inbakade. Men samtidigt är det så mycket hål i handlingen som aldrig förklaras. Varför ungdomarna över huvud taget placerades i labyrinten i första filmen är fortfarande oklart. Målet var att hitta ett botemedel mot ett virus, så varför testa deras överlevnadsinstinkter på ett Flugornas herre-sätt?

Likt Hungerspelen gäller det här att störta den onda organisationen som förtrycker folket. Trots det ligger Thomas fokus på att rädda sin närmsta kamrat. Beundransvärt och lojalt men samtidigt väldigt själviskt och märkligt. Mänsklighetens överlevnad hänger på en skör tråd och de bryter sig in i en fullbevakad stad för att rädda en människa? Varför inte organisera ett ordentligt motstånd och kämpa för alla utanför staden som lider?

Thomas som karaktär har tyvärr varit ganska obegriplig genom hela trilogin. Hans tillit till totala främlingar fortsätter att sätta honom i knipor. Han fortsätter blint att lita på de som förrått honom flera gånger tidigare.

I slutändan gör filmskaparna vad de kan med historien för att ge publiken vad den vill ha. Det tråkiga blir dock att det faktiskt fanns goda möjligheter för att ta ut svängarna och gå bort från formatet som vanligtvis präglar den här typen av tonårs sci-fi. Där det i första filmen inte var lika tydligt vem som var skurk blir det här inte svårt att se vem som överlever allt för att utkämpa det sista slaget. Trots det har alla tre filmerna till sin fördel att ändå kunna överraska. Men tyvärr utnyttjas det inte på rätt sätt.

Maze Runner är en trilogi som fungerar. Ingen av filmerna är riktigt dålig i sig men samtidigt lyfter de aldrig riktigt heller. Avslutningen här blir lite rörig och fokuserad på ett fåtal karaktär som i stort sett bara bryr sig om sig själva. Thomas är knappast någon mångsidig hjälte och därför hade helheten blivit bättre om fokus lyfts till något högre och mer handlat om mänsklighetens tvivelaktiga agerande när majoriteten av befolkning infekteras av ett dödligt virus. Nu är tyvärr fallet inte så och då lämnas vi smått besvikna.