Liza The Fox Fairy

Liza the Fox-Fairy (2015)

  • 1 tim 38 min
  • Komedi
Eric Diedrichs | Recension
31 oktober 2015
Eric Diedrichs | Recension
31 oktober 2015

"Liza the Fox-Fairy" är en tragikomisk saga om kärlek, död och ensamhet.

Igår kväll visade Monsters of Film den ungerska svarta komedin "Liza the Fox-Fairy". En saga om kärlek, död och ensamhet.

  • Regi:
    Károly Ujj Mészáros
  • Manus:
    Bálint Hegedûs & Károly Ujj Mészáros
  • I rollerna:
    Mónika Balsai, David Sakurai, Szabolcs Bede-Fazekas m.fl.

Blyga sjuksköterskan Liza lever ett ensamt liv. Hennes enda sällskap är den åldrade damen hon vårdar och den japanska rock'n'roll-sångaren Tomy Tanis sjungande spöke. Ja, du läste rätt. Liza fyller sin tomma vardag med att läsa om hennes favorit bok, en romantisk japansk historia om en kvinna som träffar sitt livs kärlek när hon fyller trettio. Något Liza också hoppas att göra nu när hennes trettioårsdag närmar sig.

Att träffa mannen i sitt liv var betydligt svårare än vad Liza hade kunnat föreställa sig. Speciellt när alla hon träffar verkar dö som flugor så fort de blir intresserade av henne. Snart börjar Liza tro att det vilar en gammal japansk förbannelse över henne som dömer henne till evig ensamhet. Fast finns det verkligen sagor på riktigt?

Den ungerska regissören Károly Ujj Mészáros har med Liza the Fox-Fairy lyckats göra en originell romantisk komedi som ära lika delar gullig som mörk. Precis som en klassisk saga ska vara. Scenografin ekar av Wes Anderson och berättandet för tankarna till Jean-Pierre Jeunets Amelie från Montmartre. En annan gemensam nämnare är det fantastiska soundtracket. Här består det dock av cool japanska rock'n'roll-musik och något så obskyrt som finsk westernmusik istället för klassiska popdängor.

En av filmens störa styrkor är den stora uppsättningen sköna karaktärer Liza möter under resans gång. En butter polischef, en kvinnoslukande kuf, en sansad polis som egentligen bara vill vara cowboy, en man besatt av att krypa in i olika byråer o.s.v.. Karaktärerna kan tyckas vara endimensionella och hårt begränsade till sina "running gags", men ärligt talat gör de sig bäst så. Vi vill inte att dessa obskyra personer ska ta fokus från Lizas subtila karaktärsutveckling.

Bäst: Hela salongen fick sig ett riktigt gott skratt i en av filmens slutscener.