Livets bästa år

Livets bästa år (2020)

  • 1 tim 30 min
  • Drama
Charlotta Lundborg | Recension
16 augusti 2020
Charlotta Lundborg | Recension
16 augusti 2020

"Kemin är kvar efter alla dessa år"

"En man och en kvinna" var en stor succé när den kom. I "Livets bästa år" återvänder Claude Lelouch till Anne och Jean-Louis odödliga kärlek.

  • Regi:
    Claude Lelouch
  • Manus:
    Claude Lelouch
  • I rollerna:
    Jean-Louis Trintignant, Anouk Aimée, Monica Bellucci m.fl.
Livets bästa år
Foto: Edge Entertainment.

82-årige regissören Claude Lelouch fick sitt genombrott med En man och en kvinna (Un homme et une femme) 1966, som bland annat gav honom Palme d’Or vid Cannes Filmfestival och därpå en Oscarsstatyett. Även om Lelouch redan gjorde en uppföljare 1986, som snabbt glömdes bort, har han nu valt att gå tillbaka till sina tidiga karaktärer. 

Jean-Louis Duroc (Jean-Louis Trintignant) och Anne Gauthier (Anouk Aimée) har inte träffats på många år. Hon har slutat med filminspelningarna och äger nu istället en liten butik och bor nära sin familj. Han bor på ett lyxigt ålderdomshem, men minnet har börjat svika honom. Det enda han verkar minnas klart är den gamla kärleken till Anne. Så hans son Antoine (Antoine Sire) bestämmer sig för att söka upp Anne och be henne hälsa på Jean-Louis för att förhoppningsvis förbättra hans minne.

Det är i dialogerna mellan Jean-Louis och Anne som filmens främsta styrka ligger. Kemin är kvar efter alla dessa år. 88-åriga Anouk Aimée och 89-årige Jean-Louis Trintignant är stillsamt charmanta i deras skådespeleri. Även Jean-Louis längtan efter äventyr och drömmar, i en gestaltning som gör oss osäkra på vad som är verkligt eller inte, engagerar och livar upp.

I Livets bästa år får vi återblickar från En man och kvinna. Dessa förstärker berättandet, speciellt när de symboliserar huvudkaraktärernas minnen och tankar. Men ibland förlorar sig filmen i sin egen nostalgi där det är svårt att se vad vissa sekvenser vi redan sett ska tillföra i nuläget. Känslan av nostalgi höjs av ett sentimentalt soundtrack som emellanåt känns överflödigt. Istället är det de tysta scenerna som stannar kvar hos en.

Att göra en uppföljare med samma skådespelare efter mer än femtio år är en imponerande bedrift. Även om detta känslosamma farväl inte når  samma höjder som originalet bjuds vi på en sevärd filmupplevelse.