Live by night

Live by Night (2016)

  • 2 tim 9 min
  • Drama
August Klittmar | Recension
19 januari 2017
August Klittmar | Recension
19 januari 2017
  • Regi:
    Ben Affleck
  • Manus:
    Ben Affleck, Dennis Lehane (bok)
  • I rollerna:
    Ben Affleck, Chris Messina, Zoe Saldana, Chris Cooper, Sienna Miller, Robert Glenister m.fl.
live
Foto: Warner Bros.

Det var inte särskilt längesedan som vi såg Ben Affleck på bioduken. Närmare bestämt tog han sig an rollen som Bruce Wayne i Zack Snyders totalhaveri Batman v Superman: Dawn of Justice förra vintern, och för ett par månader kunde vi se honom i Gavin O’Connors snåriga actionpussel The Accountant (2016), då som emotionellt befriat matematiskt geni.

Med Live by Night är Affleck tillbaka, både som regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Han levererar en ytlig skildring av maffiaverksamheten under den mest brottstäta perioden i USA:s historia, där männen skoningslöst pepprar ner vem som än kommer i deras väg medan deras vackra kvinnorna går hemma och trånar efter sina makar.

PODCAST: Filmnationen pratar Live by Night

Problemet med att göra en maffiafilm som utspelar sig under 1920-talets förbudstid – eller att egentligen göra en maffiafilm överhuvudtaget – är att den automatiskt kommer att jämföras med De omutbara (1987), Once Upon a Time in America (1984) och Gudfadern (1972), det vill säga filmer som är väldigt svåra att överträffa. Likväl gör Affleck ett försök med Live by Night.

Historien utspelas i Boston och Florida. Varenda snut är korrumperad och spriten är olaglig. Vi får följa Joe Coughlin (Affleck), en före detta militär som efter att ha bevittnat första världskrigets grymhet har lagt all moral åt sidan för att ägna sig åt kriminell verksamhet. Han identifierar sig dock inte som gangster, utan föredrar att kalla sig laglös (vad nu skillnaden kan vara). Tillsammans med sitt gäng gör han stötar mot banker och andra maffialigor, men när han förälskar sig i den irländska maffiabossen Albert Whites (Glenister) fru, Emma (Miller), tar saker och ting en olycksalig vändning. Han förråds och vad som följer sedan är egentligen Joes önskan om att få hämnas på White.

Ett tydligt problem med Live by Night är att Affleck lägger minimal tid på karaktärsintroduktionerna. De inledande scenerna ackompanjeras av Joes berättarröst, som förklarar att han under sin krigstjänstgöring bevittnade så mycket meningslöst våld att han tappade allt hopp om mänskligheten. Syftet är såklart att jag ska känna sympati för Joe och köpa att han gått över till den kriminella sidan, men då är inte en berättarröst tonsatt till några sentimentala stråkar rätt väg att gå. Istället tänker jag på Coppola, som i Gudfadern lade nästan en timme på att etablera tittarnas sympati för Corleone-familjen i den inledande bröllopssekvensen.

Om man inte har grepp om huvudkaraktären och dennes inre konflikter blir kommande händelser av föga intresse. Särskilt tråkig är den relation Joe inleder med systern till deras kubanska romleverantör. Hon spelas av esset Zoe Saldana. Tråkigt nog är hon en skådespelarresurs som Affleck missbrukar. Istället för att göra hennes karaktär självständig och ifrågasättande låter han henne mest gå runt och se olycklig ut. Det finns ingen dialog att tala om och när Joe ber henne åka till Miami tills allt har lugnat ner sig gör hon det utan minsta invändning.

LÄS MER: 2017 – Biofilmerna vi längtar efter!

Istället för djupgående relationskonflikter, som hade gjort underverk för filmen, bjuds det på mängder av pang-pang. Klart att biljakterna och skottlossningarna är snyggt gjorda – faktum är att filmens produktionsvärde är extremt högt med vackert återskapade miljöer – men om vi inte bryr oss om någon dör, ter sig våldet som överflödigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Live by Night är en film med mycket yta och lite innehåll. Tråkigt nog är thrillerelementen från Afflecks film Argo (2012) som bortblåsta.