Like Father (2018)
Like Father är ett uselt försök till feel good.
Nästa gång du skrollar runt på Netflix och skymtar "Like Father" gör du dig själv en tjänst att skrolla vidare.
Arbetsnarkomanen Rachel (Kristen Bell) blir lämnad vid altaret när hennes fästman inser att jobbet alltid kommer att komma först för henne. Som om det inte vore nog återvänder dessutom hennes pappa Harry (Kelsey Grammer) samma dag efter tjugosex års tystnad.
I ett försök att trösta sin dotter tar han med sig henne ut på en pubrunda. Där blir allt svart och nästa gång Rachel vaknar till liv befinner hon sig ombord lyxkryssaren hon och hennes fästman skulle rest med på deras smekmånad, men nu med sin far som resekamrat. Stämningen mellan dem är minst sagt stel, och Rachel är fast bestämd att flyga hem vid första stopp längs färden och återvända till jobbet. Men genom att umgås med andra passagerare, samt avsaknaden av mobiltäckning ute till havs, får Rachel nya perspektiv på sin tillvaro och stärkt mod till att våga ta lite nya risker.
Like Father misslyckas fullständigt med att vara en hjärtevärmande feel-goodfilm om hur en far och en dotter hittar tillbaka till varandra efter alla år isär. Jag känner ingen som helst kemi mellan Grammer och Bell och allt runt omkring är bara ett dåligt hopkok av klichéer och svaga dialoger. Handlingen är urtråkig. Ingenting känns nytt eller spännande och även de mest dramatiska sekvenserna är bleka och monotona. Svängarna i berättelsen kommer som på beställning och utfallen känns antingen för förutsägbara, eller bara för ointressanta att ens bry sig om.
Det är oerhört svårt att ta "Like Father" på allvar. Inspelningen är gjord ombord fartyget "Harmony of the Seas", ägt av Royal Caribbean, och det är möjligt att de uppvisade finesserna ombord på en lyxkryssare kan gå hem hos vissa, men för mig framstår det som billigt och fjantigt. Det matchar smaklöst med tematiken om de vilsna huvudkaraktärerna. Dessutom är birollslistan full av stereotyper, som inte tillför något mer än ett försök till representativ mångfald i filmen. Karaktärerna är ytliga och ointressanta och tar bara onödig plats istället för att bidra till handlingen. Allt känns i slutändan bara oseriöst och tramsigt, som om idén till filmen slängts ihop på en halvtimme med målet att få med så många Hollywood-klyschor som det bara går.