Let the Sunshine In (2017)
Juliett Binoche fullkomligt briljerar i "Let the Sunshine In".
Redan i våras uppmärksammades Claire Denis drama Let the Sunshine In när den mottog SACD Prize på "Directors' Fortnight" under årets upplaga av Cannes filmfestival. Nu, drygt ett halvår senare, på juldagen närmare bestämt, är det dags för filmen att få svensk biopremiär.
Paris-baserade konstnären Isabelle söker med ljus och lykta efter den perfekte mannen. Med ett kraschat äktenskap i bagaget har hon inte de bästa erfarenheterna av relationer, men hoppet om att hitta äkta kärlek finns fortfarande där. Hon går från famn till famn i sin jakt på lyckan och ett varaktigt förhållande, men möts av det ena misslyckandet efter det andra. Detta gör såklart att hoppet till slut börjar falna, men Isabelle är inte den som ger upp i första taget.
Let the Sunshine In är inte uppbyggd enligt den klassiska strukturen med tre akter, det vill säga en tydlig början mitten och slut. Å ena sidan är det befriande att se en film som för en gångs skull inte är stöpt ur samma mall som alla andra, men å andra sidan ligger det även filmen lite i fatet. Den tappar nämligen momentum och har inte riktigt det driv och framåtrörelse som krävs för att hålla mitt intresse uppe till hundra procent genom hela filmen. Alla beståndsdelar är däremot bra, speciellt skådespeleriet där Juliette Binoche fullkomligt briljerar i huvudrollen. Det är just skådespeleriet som är filmens största behållning med trovärdiga insatser från alla inblandade. Detta gör att relationerna mellan filmens karaktärer känns äkta och därmed känner jag starkare för dem när det inte riktigt går som de hoppats.
Trots att Let the Sunshine In är lite för långsam och händelselös för sitt eget bästa så är det ändå en klart sevärd film. Det är som sagt uppfriskande med regissörer som vågar jobba utanför givna ramar och på så sätt leverera något nytt, även om det inte alltid fungerar riktigt hela vägen igenom, som i det här fallet.