Kvinnan på tåget (2016)
The Girl on the Train är baserad på succéboken vars svenska titel, Kvinnan på tåget, också är det namnet filmen kommer att ha när den dyker upp på SF:s biodukar den 9:e november. I det här fallet känns, tack och lov, översättningen inte så krystad som många gånger är fallet - utan snarare förbättrad. Förbättrad med tanke på att Rachel (Emily Blunt) är allt annat än en flicka, hon är en kvinna som bär tyngden av en förlorad värld på sina axlar alltmedan hon susar fram längs med tågrälsen. Hon är kvinnan på tåget.
Varje dag åker hon med pendeln förbi en slänga av hus där hon byggt upp en fiktiv relation med ett till synes perfekt par som hon betraktar från tågfönstret. Ni vet, det typiska "gräset är alltid grönare på andra sidan"-bygga upp. Varje dag, två gånger om dagen, får hon en inblick i deras vardag när hon åker förbi. Tåget stannar lyckligtvis lägligt precis utanför huset för bästa möjliga tjuvtitt. En dag händer det något som ruckar på den bild Rachel målat upp kring det perfekta paret och den för henne perfekta kvinnan, Megan (Haley Bennett), försvinner spårlöst. Vårt mysterium kan börja.
Vi får tidigt även stifta bekantskap med Rachels exmake, Tom (Justin Theroux), och hans nya fru, Anna (Rebecca Ferguson). De "råkar" bo i huset bredvid det perfekta paret, i det hus som Rachel inredde tillsammans med Tom men som tillhör ett för henne tidigare liv, ett liv innan alkoholismen och de många minnesluckorna som följde därefter.
Mer än såhär tycker jag inte att du bör veta innan du slår dig ned i biostolen, undvik gärna trailers för bästa resultat. Filmen är strukturerad genom att vi kastas fram och tillbaka i tiden via tillbakablickar till de olika karaktärernas förflutna samtidigt som det mystiska försvinnandet, i nutid, sakta nystas upp. Många gånger påminns jag av känslan jag hade medan jag såg på, den i upplägget, snarlika Gone Girl (2014). The Girl on the Train lever för mig aldrig upp till Gone Girls nivå.
Vi bjuds på en gravt alkoholiserad Emily Blunt som dricker vodka med sugrör på tåget, ur en vattenflaska, dagarna i enda. Hennes ansikte är centrerad i bild under stora delar av filmen och om du inte köper hennes porträttering kommer filmen falla platt på sitt eget svärd ganska fort. Jag gillar Emily Blunt och även om det här inte är hennes bästa insats lyckas hon ändå övertyga mig. Det känns däremot tråkigt att så mycket av filmens krut läggs på hennes av alkoholen framtvingade minnesluckor, utan dessa faller filmen ihop som ett korthus utsatt för minsta vindpust.
Haley Bennett spelar Megan, den mystiskt försvunna och tillika perfekta kvinnan. Hon är givetvis allt annat än perfekt och står för min del för några av filmens starkaste scener. Särskilt en badkarsscen. Det skulle inte förvåna mig om vi får se mer av henne i större produktioner framöver.
Justin Theroux som efter sin insats i HBO:s The Leftovers har blivit lite av en personlig favorit får tyvärr inte riktigt tillräckligt att arbeta med men lyckas ändå leverera väl på det lilla han får. Vårt svenska stjärnskott, Rebecca Ferguson, likaså. Filmen som en thriller och ett mysterium känns däremot alldeles för förutsägbar och aningen rörig med alla tidsmässiga hopp genom de många tillbakablickarna och det drar tyvärr ned det övergripande betyget. Jag har själv inte läst boken som filmen baserats på, vilket verkar ha haft en positiv inverkan på min upplevelse då många som gjort det satt ett avsevärt sämre betyg.
Bäst: Haley Bennett och vodkavattenflaskan med tillhörande sugrör.
Sämst: De röriga tidshoppen och att allt är beroende av Rachels minnesluckor.