Kungen av Atlantis (2019)

Kungen av Atlantis (2019)

  • 1 tim 35 min
  • Drama, Komedi
Fredrik Edström | Recension
02 mars 2019
Fredrik Edström | Recension
02 mars 2019

Starka prestationer i en avslagen historia om psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är ett tacksamt ämne att filmatisera. Det är stigmatiserat och till bredden fullt av tabun, skam och okunskap. Dessutom tillåter det skådespelare att gå "all in" i sina gestaltningar och hypnotisera sin publik. I "Kungen av Atlantis" bjuds vi på just en sådan "all in"-prestation som förtjänar ett fräschare manus och ett mindre konventionellt regigrepp.

  • Regi:
    Marina Nyström, Soni Jorgensen
  • Manus:
    Simon Settergren, Ursula Fogelström
  • I rollerna:
    Simon Settergren, Philip Zandén, Happy Jankell m.fl.
Kungen av Atlantis
Foto: Folkets Bio

Samuel (Simon Settergren) är en ung man vars liv inte riktigt ter sig som hans jämnåriga likar: Samuel är nämligen förälder åt sin egen far. Pappa Magnus (Philip Zandén) lider av den psykiska åkomman schizofreni och klarar inte sitt vardagliga liv på egen hand. Magnus tror sig vara kungen av Atlantis, betalar med osynliga pengar i närlivsbutiken och beväpnar sig med en treudd till lokalbefolkningens stora oro. Det är en fader och son-relation som inte tillhör vanligheterna, helt enkelt, men kärleken och tryggheten finns där.

Dock ska en tredje part introduceras till Samuel och Magnus tvåsamhet: Cleo. Cleo är ett energiknippe som fångar unge Samuels uppmärksamhet med sitt ljuva gitarrspelande och sambadanser. Det dröjer inte länge innan de unga hormonerna tar överhanden och kärleken är ett faktum. Detta kommer tvinga Samuel att ifrågasätta relationen han har med sin far och undersöka om han har någon flax i sina egna vingar.

Jag är lite uppgiven över att Kungen av Atlantis inte är bättre än vad den är. Det är ett ämne som gjort för att dissekeras och pumpa en filmduk full med vitalitet och energi, men som tyvärr ofta faller på sin tillit till det filmiska receptet. Utöver den dynamiska föräldrarelationen bjuds vi varken på något nytt eller speciellt kompetent utförande och den största pinnen i hjulet är kärleksrelationen mellan Samuel och Cleo som, trots sina försök att verka genuin och spontan, känns mekaniskt konstruerad och överröstas av ekot från sina amerikanska indie-drama förebilder.

Stundtals glimmar det dock till. Katarina Ewerlöfs som enerverande rastlös och impulsiv förälder till Cleo är tragikomiskt underhållande i sin egoism och lockade till några svarta skratt. Annars är detta Philip Zandéns film. Zandén bär varenda scen han medverkar i och spelar helt enkelt i flertal högre divisioner än övriga ensemblen. Det är lätt att halka in i stereotypa gestaltningar av schizofreni, men Zandén lyckas fantastiskt att pendla mellan intensiva känslolägen och bära hela filmens hjärta och smärta.

Kungen av Atlantis drunknar tyvärr i sin inspiration från andra filmer och lyckas aldrig hitta en egen röst. Publikens förväntningar infrias i så gott som varje scen och jag blev tyvärr mest sugen på att se om "I rymden finns inga känslor" än att sitta ut "Kungen av Atlantis" speltid. I tredje akten lastas sentimentala urladdningar på varandra och luften går tyvärr ur en stund innan eftertexterna börjar rulla. Zandéns brakprestation och en stundtals dynamisk fader son-relation räddar filmen från en etta.