Recension: Kokomo City (2023)
Stilfullt och medryckande om transsexuella sexarbetare
Den korta och tajta dokumentären ”Kokomo City” av artisten D. Smith bryr sig inte om att vara varken ren eller artig. Tvärtom är den en sällsynt rå upplevelse där svarta transsexuella sexarbetare i USA står i fokus.
"Kokomo City" som i somras visades under Way Out West i Göteborg, lyckas kräma ur det mesta under sin korta speltid på drygt en timme. Samtidigt som den är både både tung och lättsam har den debuterande regissören D. Smith (även Grammy-nominerad artist) förverkligat en visuell vision som för genren är ovanligt experimentiell, konstnärlig och stilistiskt vass. Smiths hantverk är något som varje filmälskare borde se. Att det som fångas på bild dessutom är högst fängslande kommer förstås som en tacksam bonus.
Dokumentären, som kammade hem flera priser på Sundance, är ett rått och närgånget porträtt av fyra svarta transsexuella sexarbetare i New York och Atlanta. I ett USA där Samtidigt tillgången till transvård blir allt mer begränsad, får vi lära känna dessa excentriska personer som villigt figurerar i en farlig industri präglad av mycket misshandel och mord.
En av årets mest färgstarka filmer
Man slås genast av hur nära Smith – som stått bakom kameran och filmat hela dokumentären själv – lyckats komma huvudpersonerna som alla är fantastiska original att få spendera tid ihop med. De är bultande, fascinerande, frispråkiga och rakt igenom äkta själar som lever hittat sitt normala liv under extrema omständigheter.
Och även om mycket av dokumentären tar upp allvarliga frågor, såsom riskerna de tar i sin vardag, och utomståendes dömande attityder, finns det ett ständigt utrymme för rapphet och humor. Denna mix tillsammans med D. Smiths svindlande ”bröderna Safidie-eska” svepande och nästan hypnotiska kameraarbete, resulterar i en högst djupt engagerande timme, som tar slut innan du riktigt hinner förstå vad det är som träffat dig.
”Kokomo City” ska inte dissekeras i text, utan summeras bäst som en unik upplevelse och råstark debut av D. Smith som trots det svartvita fotot fått fram en av årets mest färgstarka filmer.