Knight of Cups

Knight of Cups (2015)

  • 1 tim 58 min
  • Drama
Sebastian Håkansson | Recension
19 mars 2016
Sebastian Håkansson | Recension
19 mars 2016
  • Regi:
    Terrence Malick
  • Manus:
    Terrence Malick
  • I rollerna:
    Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman m.fl.

Knight of Cups kan närmast beskrivas som en konstnärlig installation av två teman - tomhet och livskris. Berättelsen är varken av traditionell handling eller dramaturgi, vilket får mig att definiera den som experimentell. Det är förståeligt att etablerade skådespelare som Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman lockats av ett annorlunda och utmanande manus, men efter ha genomlidit filmens två timmar långa speltid känner jag att ensemblen skulle ha låtit bli.

Berättelsen centrerar runt Rick (Christian Bale), en skicklig manusskrivare i Hollywood. Han är i full färd med att landa ett riktigt saftigt jobb, men är trots det olycklig och har tydliga problem med sig själv.

I flera akter vandrar Bale, likt en pilgrim, genom livet sökandes efter kärleken och sig själv. Utifrån kvinnorna han möter, sin fru eller möjliga älskarinnor, skapas det drömska sekvenser. Små ögonblick av fullständig lycka eller existentiell ångest kastar om vart annat och vad som är dröm eller verklighet går inte att svara på. Flera av scenerna ger oss små fragment av Ricks liv. Detta sker genom olika symboler, som tarotkort eller bibliska referenser, eller ibland med berättaröster från personer han möter.

knight_of_cups_

För mig är Knight of Cups bara obegriplig. Jag försöker gång på gång, under dess otroligt långa timmar, att verkligen leva mig in i förutsättningarna och gripa tag i materialet, men det förblir en omöjlig uppgift. Stundtals spårar filmen ur i total abstraktion och det konstnärliga skapandet förvandlas till parodi. Från ingenstans kan vi vara på en strand, i en öken, under vattenytan i en pool, för att sedan se Bale kraftigt insnöad och förvirrad.

Det ska sägas att vissa scener är otroligt vackra utifrån ett fotografiskt perspektiv. Flera bilder och miljöer skulle kunna platsa i naturdokumentärer eller som tema i diverse modemagasin. Men avsaknaden av en linjär dramaturgi blir för påtaglig.

Jag kommer att tänka på ett avsnitt med Tintin, "Faraos Cigarrer". Tintin blir instängd i en gravkammare och drogad av någon kemisk substans. I detta tillstånd snurrar Tintins värld ihop av drömmar och verklighet, tonsatt av ett vrålandes nej från honom själv. Precis så känner jag mig efter Knight Cups. Lite snurrig och det som finns kvar hos mig är bara ett stort, ekande nej.