”Klara och solen” lyser inte alls så starkt som vi hade hoppats

Nobelprisvinnaren Kazuo Ishiguros ”Klara och solen” blir långfilm i regi av Taika Waititi (Jojo Rabbit), med Jenna Ortega (Wednesday) i huvudrollen.

Emil Oscar Rasmussen
”Klara och solen” lyser inte alls så starkt som vi hade hoppats
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens. Betyg och mer information i slutet av artikeln.

Recension: Klara och solen (2026) – en berättelse svår att filmatisera

I somras låg jag och svettades i den grekiska hettan. Ansiktet skyddade jag från solens strålar med Kazuo Ishiguros pärla till roman, Klara och solen. Vid det laget hade jag lyckats missa att Taika Waititi – en stor personlig favorit – skulle filmatisera boken, med Jenna Ortega i huvudrollen. 

Så fort jag insåg att filmen var på gång tänkte jag att det var vågat, kanske till och med dumdristigt, att adaptera Klara och solen. Jag hoppades ändå att det skulle kunna bli något vettigt av det. Jag ville verkligen att det här skulle bli bra. Men när jag nu sett filmen inför biopremiären är det bara att acceptera faktum. Klara och solen är ingen bra film. Den är nätt och jämnt godkänd. 

LÄS OCKSÅ: ”Berätta för alla” bär på ett viktigt budskap om kvinnors psykiska ohälsa

Artificiell vän blir ljuset i bruten familj

Klara (Jenna Ortega) sticker ut bland sina likar i butiken för artificiella vänner. Hon är mer uppmärksam och klarsynt, hon har fler egenheter och så dyrkar hon solen mer än någonting annat. Allt Klara vill är att en kund ska dyka upp och välja ut just henne som sin nya vän. När Josie (Mia Tharia) uppenbarar sig blir drömmen verklighet. Klara och Josie klickar omedelbart och med tiden ser Klara till och med ut att vinna över mamma Chrissy (Amy Adams) och bästa vännen Ricky (Aran Murphy) på sin sida, med hjälp av sin välvilja och nyfikenhet. 

Det är dock inte allt som står rätt till i Klaras nya hem. Josie är sjuk och i familjens förflutna gömmer sig djupa trauman. När Josies hälsa försämras är Klara övertygad att räddningen finns i solens speciella ljus. 

Jenna Ortega och Natasha Lyonne i ”Klara och solen”.
Jenna Ortega och Natasha Lyonne i ”Klara och solen”. Foto: SF Studios.

En berättelse vars styrka ligger i detaljerna och det outtalade

”Klara och solen” är en finstämd berättelse om vänskap, förlust, kärlek, identitet, människan och teknologi. Styrkan i Ishiguros roman ligger i språket, hur han väljer att gradvis portionera ut information om sci-fi-världen vi vistas i, samt hur en artificiell skapelse upptäcker världen med sina alldeles unika föreställningar om hur den fungerar. 

Själva handlingen är i Ishiguros verk är i sig inte särskilt engagerande, utan behållningen är hans röst, karaktärerna, detaljerna och det som inte sägs. Allt detta är svårt, i viss utsträckning omöjligt, att gestalta på film, och det är också det hjärtat som så uppenbart saknas i Waititis adaption. När allt det där tysta och inre inte når ut, blir det smärtsamt tydligt att det saknas drivkraft i handlingen för att underhålla tillräckligt.

Det finns ett spår i boken, mysteriet om vad mamma Chrissys långsiktiga planer med Klara är, som hade kunnat blåsa mer liv i handlingen om det hade skruvats upp några nivåer. I stället har Waititi och manuskollegan Dahvi Waller av någon outgrundlig anledning tonat ned den delen av berättelsen så mycket som det går. 

Allt resulterar i en läckert inramad värld, som dessvärre känns mer artificiell än vad som är syftet och som inte lyser alls så starkt som den vill ge skenet av att göra.

Jenna Ortega i ”Klara och solen”.
Foto: SF Studios.

LÄS OCKSÅ: SVT svarar: då släpps den sista säsongen av ”Tunna blå linjen”

Värmer i ögonblick – men är svår att göra rättvisa som film

I ögonblick värmer Klara och solen, vid några enstaka tillfällen får den en att dra på smilbanden, men för det mesta upplever jag den som ytlig. Även de yttre aspekterna ska ju dock bedömas och det är de som räddar ett godkänt betyg åt filmen.

Klara och solen är en stilsäker skapelse med, för det mesta, stabila skådespelarinsatser. Inte minst Ortega är klanderfri som Klara och ensemblen är i stort en färgstark skara. Utöver redan nämnda namn, medverkar även Natasha Lyonne, Steve Buscemi och Rachel House m.fl. men deras potential – inte minst Buscemis – utnyttjas inte till fullo.

”Klara och solen” är en fin film, med hjärtat på rätt plats – problemet är bara att den inte är särskilt underhållande. Jag tänker absolut inte avråda någon från att se den, men var beredd på att det rör sig om en berättelse som inte gör sig rättvisa i filmens medium.

”Klara och solen” har svensk biopremiär den 23 oktober.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Klara och solen

Genre: Drama, Sci-fi
Speltid: 1 tim 56 min

Regi: Taika Waititi
I rollerna: Jenna Ortega, Mia Tharia, Amy Adams, Aran Murphy m.fl.
Filmtopps betyg:
ANNONS

NÄSTA ARTIKEL