”Kärlek och andra diagnoser” är höstens charmigaste svenska film

Vi har sett den här typen av film förut, men det är också en typ av film som kan göras hur många gånger som helst. Det krävs en särskild typ av hjärtlöshet för att inte känna värmen sprida sig i kroppen av en så genomgod film som Kärlek och diagnoser. 

Revolutionerande är den kanske inte, men däremot ett välbehövligt balsam för själen.

En film som sprider glädje och berör

Kärlek och andra diagnoser är en romantisk dramakomedi om kärlek och, ja ... andra diagnoser. I händelsernas centrum hittar vi Hans (Carl Kristoffersen), en ung, vänlig och blyg kille på autismspektrumet som varit ensam stora delar av livet och drömmer om att hitta en flickvän. 

Drömmen ser ut att kunna bli verklighet när han flyttar in på ett serviceboende och träffar Sophie (Tuva Beckman). Hon är på många sätt Hans raka motsats med sin impulsiva och temperamentsfulla personlighet. Trots deras olikheter och trots att Hans inte har någon aning alls om hur man gör för att inleda ett förhållande med någon, så slår det gnistor mellan dem. 

Utmaningarna i Hans och Sophies väg är dock många, inte minst i form av deras överbeskyddande och oroliga anhöriga samt den kontrollerande personalen på boendet. 

Tittar du på ”Kärlek och andra diagnoser” utan att sitta och dra på smilbanden är du sannolikt ingen person jag vill umgås med. Det finns så mycket godhet och charm i filmens två huvudkaraktärer att det är omöjligt att inte beröras av deras kärlekshistoria. Den träffar helt enkelt rakt i hjärtat.

Sättet som filmen skapar en inre konflikt i Hans, när hans känslor för Sophie inte kan samexistera med tryggheten han alltid behöver, är berättarmässigt dess starkaste kort. Det stryker på ett snyggt sätt under hur konstigt kärleken kan få oss att agera, men också hur den kan lyfta oss bortom vad vi någonsin trodde var möjligt. 

En säkert komponerad berättelse

När jag säger att den här typen av film kan göras hur många gånger som helst, menar jag det. Det betyder dock inte att jag gärna hade sett den ta ut svängarna i handlingen lite mer. Det finns väldigt lite i Kärlek och diagnoser som överraskar. Filmen har några härliga och publikfriande nyckelscener – och en slutsekvens som verkligen landar, men för ett högre betyg hade jag önskat några fler oväntade scenarion. 

Allt sitter inte heller klockrent dramaturgiskt. Det krattas exempelvis inte emotionellt tillräckligt väl för att kärleksparets low point ska få den eftersökta effekten, men överlag är det ändå en kompetent (men lite väl säkert) ihopsnickrad berättelse och helheten drabbas inte nämnvärt av de små berättarmässiga skavankerna. 

Slutligen tycker jag att filmen utforskar en väldigt intressant aspekt – men inte i tillräckligt stor utsträckning. Vid ett tillfälle slår Hans och Sophie glatt fast att de ”suger” och att de är dåliga på otroligt mycket. Under filmens gång får vi även se hur alla andra, de utan diagnoser, också suger på det mesta. Jag älskar hur filmen visar upp att alla har tillkortakommanden och famlar i mörkret, och suger precis lika mycket.

Många gånger tänker jag att vi som inte är på spektrumet bara bättre på att fejka att vi har koll på läget och reglera våra känslor efter det. 

Filmen hade fått ytterligare tyngd om den hamrade fast den poängen lite hårdare – för jag tror det är något som är viktigt att förmedla till alla som känner sig konstiga eller ”fel” – men som sagt, jag älskar att poängen finns med överhuvudtaget.

”Kärlek och andra diagnoser” har biopremiär den 30 oktober. Gå och se den!

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Kärlek och andra diagnoser