Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Karl XII

Karl XII (1974) – Lysande kostymdrama

  • 1 tim 47 min
  • Drama
Filmtopp Admin
Filmtopp Admin | Recension
02 december 2019
Filmtopp Admin
Filmtopp Admin | Recension
02 december 2019

Jarl Kulle skiner som den klassiske krigarkungen.

År 1974 skedde den kanske största konstitutionella förändringen i svensk historia. I den står det hur landet ska styras, vilka demokratiska rättigheter medborgarna ska ha och hur den offentliga makten ska fördelas.

  • Regi:
    Keve Hjelm
  • Manus:
    Keve Hjelm, August Strindberg (pjäs)
  • I rollerna:
    Jarl Kulle, Bertil Anderberg, Anita Björk m.fl.
Jarl Kulle som Karl XII
Jarl Kulle som Karl XII. Foto: SVT.

Sverige – som i över tusen år varit ett kungadöme; ett kungadöme med stärkt officiellt existensberättigande i och med besöket av den påvliga legaten på 1100-talet, ett kungadöme som sedan Erik XIV och segern i nordiska sjuårskriget slagit sig fram till att kunna kalla sig stormakten Sverige - förblev i och med 1974:års regeringsform en monarki, men en sådan där kungen står utan makt, och vars uppgifter endast är av ceremoniell och representativ karaktär.

Samma år produceras en TV-film av Sveriges Television, ett kostymdrama som för sin tid klart skilde sig från mängden, men som idag tyvärr är okänt av många. En film som skildrar slutskedet i livet för Sveriges kanske mest historiskt omtalade kung, krigarkungen Karl XII.

En deprimerad och plågad kung.

”När Karl XII landsteg på skånska sydkusten i gryningen den 13 december 1715, hade de svenska besittningarna på kontinenten erövrats och Sverige stod inför en katastrof. Från den 6 september 1716 till den 11 juni 1718 hade konungen sitt högkvarter i Lund. Som kungligt residens fungerade ett förnämt privathus i den lilla universitetsstaden.”

Så lyder prologen till Karl XII, baserad på August Strindbergs pjäs från 1901 med samma namn. Det teatrala arvet framkommer också i produktionen, som präglas av långa monologer, dramatiska reaktioner och utdragna scener.

Detta är inte heller någon särskilt påkostad produktion, scenografin utgörs helt av enklare inspelningsplatser i utsmyckade rum samt under solen i den vackra skånska grönskan. Soldater, adelsmän och prinsessor är duktigt försedda med kläder i enighet med tiden av det karolinska kungadömet.

Karl XII inleds med att kungen anländer till Lund, efter att ha varit borta från Sverige under en lång tid. Jarl Kulle porträtterar honom som en försvagad man. Fast i en residens som inte är hans egen tillsammans med sekreteraren Feif (Tore Lindwall), långt bort från det kungliga slottet i Stockholm.

I rummet, där större delen av filmen utspelar sig, vilar han, djupt deprimerad och försjunken i tankar. En vila som då och då bara avbryts av diplomater och adelsmän, som bär dåliga nyheter om landets skick. Förhandlare, som den hala Baron Görtz (Bertil Anderberg), försöker övertala kungen om fredssamtal, vilket naturligtvis inte kommer på frågan.

Karl XII är ensam, försvagad och leder ett lika försvagat och ensamt land med många fiender och inga vänner. Ryssland, Sachsen (del av dagens Tyskland), Polen och Danmark ser alla Sverige som ett försvagat lejon, som än en gång behöver tyglas med våld.

August Strindberg kallade Karl XII för "Sveriges förrädare".

"Karl XII" är ett kostymdrama som håller än idag. Med ett särskilt välskrivet manus, som kan luta sig på Strindbergs pjäs, och skådespelare som lever sig in i sina desperata karaktärer och tydligt har roligt.

Jag tror inte heller att Karl XII är tråkig för den som saknar intresse för svensk historia. Nödvändig förkunskap presenteras i prologen och filmen är inte heller någon heltäckande biografi, utan ett porträtt av konungens sista tid i livet; kung som människa. Hans sätt, hans karaktär, hans fåfänga, hans desperation men även hans geni.

Missta mig inte. Karl XII är inte någonstans en hyllning. Hade det varit huvudsakligt syfte, skulle man istället valt att skildra några av hans framgångar, som segern mot Ryssland vid slaget om Narva i Estland år 1700 eller segern mot Sachsen vid Fraustadt år 1706.

Strindberg själv kallade kungen för ”Sveriges förrädare”, och Karl XII har av historiker beskyllts som skälet till Stormaktstidens slut. Man kan även gott använda konungen som exempel för varför 1974 års regeringsform är fullt nödvändig och varför ingen regent ensam skall ha makten och på eget bevåg kunna kriga hejdlöst, driva fälttåg mot Ryssland eller andra idiotiska beslut.

Vi tycker att det är brist på svenska kostymdramer, håller du med? Passa också på att se Karl XII på Öppet arkiv!