Jag och min bror

Jag och min bror (2019)

  • 1 tim 57 min
  • Drama
Gustav Larsed | Recension
16 januari 2020
Gustav Larsed | Recension
16 januari 2020

Smått bisarr humor och mysig feel good-stämning.

Monia Chokri har jobbat som skådespelare i både film och TV under de senaste tio åren. I sin senaste film lyser hon dock med sin frånvaro framför kameran. Hon har istället slagit sig ner i regissörsstolen för att ta sig an sin långfilmsdebut. Resultatet har fått den svenska titeln ”Jag och min bror” och har biopremiär fredagen den 17 januari.

  • Regi:
    Monia Chokri
  • Manus:
    Monia Chokri
  • I rollerna:
    Anne-Élisabeth Bossé, Patrick Hivon, Evelyne Brochu m.fl.

Akademikern Sophia finner sig själv arbetslös när hon blivit nekad anställning på universitetets filosofiska institution. Eftersom hon inte har några pengar tvingas hon därför flytta in hos sin storebror Karim. Ingen av dem har egentligen något emot detta då de alltid haft en väldigt nära och avslappnad relation till varandra. Tillvaron vänds dock upp och ned när Karim går och kärar ner sig i Sophias abortläkare. Sophia börjar känna sig ensam och övergiven och vuxenlivet känns plötsligt oundvikligt, ett liv hon hittills lyckats undvika.

”Jag och min bror” (org.titel: "La femme de mon frère") är en imponerande långfilmsdebut av Monia Chokri. Det är en film som behandlar flera olika slags relationer som alla känns väldigt naturliga. Främst fokuserar den på syskonkärleken mellan Sophia och Karim som lämpligt nog är den mest övertygande relationen i hela filmen. Det är faktiskt ganska befriande med en film som för en gångs skull skildrar en annan slags kärlek, det vill säga den till syskon och familj.

Trots att det förekommer en hel del komplikationer och intriger mellan karaktärerna lyckas Monia Chokri skapa en mysig feel good-stämning som löper hela filmen igenom. Humorn, som ibland är smått bisarr, fungerar också bra vilket gör att jag sitter och småler från början till slut.

En annan sak som imponerar med filmen är hur den är fotad och klippt. Många intressanta kameravinklar och en klippmetod som känns ny och ganska djärv. Ofta klipps det nämligen väldigt fort och inte sällan mitt i scener, bara för att byta vinkel lite grand. Detta skulle lätt kunna kännas stressigt och enerverande, men istället ger det filmen ett driv som gör att den aldrig blir seg eller långtråkig.