Intermezzo

Intermezzo (1936)

  • 1 tim 33 min
  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
02 september 2015
Eric Diedrichs | Recension
02 september 2015

Igår öppnade Bio Capitol portarna för höstprogrammets första Cinemateketsvisning, Ingrid Bergmans debutfilm Intermezzo tätt följt av Casablanca samma kväll; de första av sex filmer som kommer att visa för att hedra vår stjärnas 100-årsjubileum.

  • Regi:
    Gustaf Molander
  • Manus:
    Gösta Stevens, Gustaf Molander
  • I rollerna:
    Ingrid Bergman, Gösta Ekman den äldre, Hasse Ekman m.fl.
Foto: Svensk Filmindustri

 

Den världsberömde violinisten Holger Brandt (Gösta Ekman) kommer hem till sin familj efter ett långt turnerande. Holger och hans fru Margit (Inga Tidblad) har varit gifta länge, men hans kärlek till henne är sedan länge borta. Väl hemma möter han sin dotters vackra pianolärarinna Anita (Bergman) och långsamt börjar en romans växa fram. Frågan är om Holger verkligen kan lämna fru och barn eller om det rör sig om en tillfällig fling.

Musiktermen intermezzo anspelar på något som händer mellan två stycken eller på en oväntad avbrytande händelse och på många sätt är Intermezzo ett perfekt namn på den här filmen. Dels för att musik har en stor betydelse för historien och dess karaktärer, dels för att historien är ett intermezzo i deras liv.

Tyvärr har filmen åldrats lite sisådär. Det är klart att den charm som vilar över många äldre filmer även finns här, men tyvärr räcker inte charm för att rädda en romans som inte berör. Den stora behållningen är emellertid att se med vilken självklar stjärnglans Ingrid Bergman redan besitter. Hon lyser starkt, känns målmedveten och framförallt verkar hon ha fruktansvärt roligt. Även Gösta Ekman den äldre bjuder på bra skådespel, men tyvärr har han lastats med flera av filmens ångestladdade repliker som i dagens ljus känns löjligt melodramatiska.

Jag skulle också vilja lyfta fram filmens foto och manus. I vissa scener märks det hur mycket Molander har jobbat med kameraarbetet; förutom en oväntad kameraåkning bjuds det på många vackert komponerade bilder. Manuset håller hög klass och det är fullt förståeligt att Hollywood var angelägna med att göra en remake redan 1939. Det skulle inte heller förvåna mig om manuset snart dammas av igen.

Bäst: Nöjet i att se hur Ingrid Bergman (här hittar du ett porträtt över skådespelerskan) överglänser resterande skådespelare.

Sämst: Att filmen har åldrats sämre än många andra samtidiga klassiker.