Recension: Insidious: The Red Door (2023)

Familjen Lambert, som vi senast såg 2013 i Insidious: Chapter 2, är tillbaka och ännu en gång plågade av vålnader – och den röda demonen från "The Further". Men förutom det övernaturliga har familjen även privata problem att ta itu med. Efter allt som hände i den andra filmen som slutade med att Dalton (Ty Simpkins) och pappa Josh (Patrick Wilson) blev hypnotiserade för att glömma allt de varit med om gled familjen isär. Föräldrarna skilde sig och barnen har nu hackig relation till sin pappa som inte har känt sig som sig själv efter hypnosen.

Intressanta koncept i den svagaste installationen av franchisen

Insidious: The Red Door känns som den svagaste installationen av alla fem Insidious-filmerna. Handlingen lutar sig mycket på minnesförlusten far och son-paret har efter hypnosen, men som tittare känns det utdraget eftersom att vi redan vet allt som har glömts. Däremot är idén med familjens splittring på grund av det gemensamma traumat väldigt intressant. Både Daltons “koma” och faktumet att en besatt Josh försökte döda hela familjen har gett familjen psykologiska ärr, trots att det endast är Joshs mamma Lorraine (Barbara Hershey) och exfru Renai (Rose Byrne) som faktiskt har minnena kvar av vad som verkligen hände.

Familjen Lamberts avslut efter 10 år av hemsökningar

Trots filmens svaga punkter ger Insidious: The Red Door ändå ett tillräckligt tillfredställande slut till franchisen. De paranormala händelserna från tidigare filmer förklaras och avslutas, och det blir även några emotionella scener med de karaktärer vi har lärt känna för att ge ett avslut till de levande också. Även om The Red Door inte är det starkaste kapitlet knyter den ihop säcken samtidigt som den ger oss en hel del kompetent skräck. I slutet av dagen blir den därför ett måste att se för fans av Insidious-filmerna.

"Insidious: The Red Door", som regisserats av dess ena huvudrollsinnehavare Patrick Wilson, har biopremiär i dag den 7 juli.