Hyllade A24-filmen ”Club Kid” lever upp till hajpen – en av årets bästa filmer

Klockan är fyra på morgonen i New York. Basen dunkar, ljuset flimrar och ingen på dansgolvet tänker på i morgon. Det är här, i natten som känns evig, som Club Kid börjar och det är just den natten som till slut hinner ikapp. För vissa människor kliver inte in i ditt liv. De rasar in som en refräng du aldrig blir av med och när de väl har dragit vidare är du inte längre samma människa. Peter får möta en sådan. Han är tio år gammal, står i dörröppningen med en ryggsäck på ryggen och han är Peters son.

En natt som fick följder

Men först en bit bakåt i tiden. Filmen öppnar 2016, i en Uber med alldeles för många passagerare och Rihanna på högsta volym. Peter (Jordan Firstman) är kung över New Yorks queera klubbnätter och den här natten, hög som ett hus, gör han något han aldrig gjort förut. Han ligger med en kvinna. Sedan dansar han vidare och glömmer alltihop. Det ska visa sig bli en av de dyraste minnesluckorna för honom.

Tio år senare har Peter glidit in i mitten av trettiotalet utan att riktigt märka det. Festerna har börjat kännas som rutin och affärspartnern Sophie (Cara Delevingne) har tröttnat på att städa upp efter honom. Det är då det knackar på dörren. Utanför står Edison (Kirby Howell-Baptiste), en bekant från förr som har flugit hela vägen från London med Arlo vid handen. Pojkens mamma har nyss dött och innan Peter ens hunnit förstå vad som hänt har Edison lämnat av sonen som ett paket med fel adress och satt sig på nästa plan hem.

Familjen man väljer

Peter står alltså där, med en tioåring och utan den blekaste aning. Som tur är står han inte ensam. Club Kid är en högljudd queer film med massor av kärlek. Runt Peter finns hans verkliga familj. Ett gäng glittrande och fullständigt galna transvänner och nattmänniskor som har sett allt, sagt allt och festat sig igenom det mesta. Rumskamraten Nicky (Eldar Isgandarov) har en vass replik redo för varje tillfälle och levererar dem alla med perfekt timing. De är vassa i tungan med vackra hjärtan.

Ingen av dem har någonsin packat en matsäck, men de sluter upp ändå. DJ:n Saffron (Saturn Risin9) lär Arlo att mixa och snart står en tioåring bakom skivspelarna de första timmarna av Peters fester innan mörkret och drinkarna tar över. Det är inte alltid särskilt pedagogiskt men det är alltid kärlek. Club Kid slösar ingen tid på att fråga om det här är en riktig familj. Den låter dem helt enkelt vara en.

Och den familjens vardagsrum är förstås dansgolvet. Klubbscener på film brukar vara pinsamma med statister som dansar efter instruktioner och rök som ligger lite för snyggt. Man vill sällan vara där. Club Kid är undantaget. Här står du inte vid väggen och tittar på. Du är mitt i vimlet och känner basen i bröstkorgen och den där löjligt lyckliga känslan som bara finns innan någon har tänt lamporna.

Ett piano i spiraltrappan

Sedan har vi de små stunderna som verkligen lägger sig varmt om hjärtat. Arlo har övertalat sin nyfunna pappa att släpa upp ett gammalt piano genom de smala spiraltrapporna, steg för steg, våning för våning. När det äntligen står på plats sätter sig far och son vid tangenterna och spelar och sjunger tillsammans, medan Oscar, mannen som Peter så småningom ska hitta kärleken hos, sitter tyst och lyssnar. Sedan börjar kameran långsamt dra sig bakåt ut genom fönstret tills den lilla lägenheten bara är ett varmt ljus bland alla andra. Det är ett av årets vackraste filmögonblick och för en sekund känns det som att filmen kunde ha slutat precis där när allt är på topp och ingenting ännu har gått sönder. Jag hoppades verkligen på ett sådant slut.

Ett manus som förtjänar en nominering

Som pianoscenen redan antyder går det inte att stanna på toppen för alltid. Vissa människor är bara menade att passera men de gör det med full kraft och Arlo är en sådan människa i Peters liv. Det slutar inte riktigt som Peter hade önskat men han är inte längre samma man som satt i den där överfulla Ubern. När slutet väl kommer är det helt omöjligt att hålla tårarna borta hur mycket man än försöker skylla på dammet i salongen. Club Kid är rolig, svettig, rörande och mycket vackrare än den har rätt att vara.

Handlingen är enkel som en popdänga men precis som i en riktigt bra popdänga sitter varje del exakt där den ska. Karaktärerna kan verka bekanta, men de är arketyper i ordets bästa bemärkelse. Vi känner igen dem för att vi har träffat dem och inte för att manuset tog en genväg. Replikerna sprakar och om det här manuset inte får åtminstone en nominering när prissäsongen drar igång då ger jag upp hoppet om prisgalorna.

”Club Kid” finns att se under Stockholms Filmfestival.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Club Kid