Hilda avsnitt 1-5 (2018)

Hilda avsnitt 1-5 (2018)

  • 13 x 22 min
  • Animerat
Fredrik Edström | Recension
22 september 2018
Fredrik Edström | Recension
22 september 2018

"Hilda" är en urmysig modern fabel som slår knockout!

Netflix-maskineriet tuffar på. Nyligen fick streamingtjänsten tillskott i form av den animerade barnserien Hilda som baseras på serietidningen med samma namn. Vi får slå följe med en blåhårig och äventyrlig flicka i en värld där folksagoväsen och människor lever sida vid sida. Resultatet? En fullständigt bedårande resa i barndomens lyster.

  • Manus:
    Kurt Mueller, Luke Pearson, Stephanie Simpson (skapare)
Huvudkaraktären Hilda vid ett litet hus
Foto: Netflix

Barnprogram är en alldeles särskild tingest. Antingen trycks överjästa moralkakor ner i tittarnas strupe eller också bombarderas deras sinnen med stimmiga färgexplosioner och lika stimmiga ljud. Balansen är minst sagt hårfin. Dock har Netflix nya animerade satsning lyckats finna ett perfekt fotfäste med Hilda.

Hilda bor tillsammans med sin mor i vildmarken en bra bit ifrån civilisationens vagga. Familjen har inte en granne så långt ögat kan nå, men Hilda har ändå inga svårigheter med att hitta sällskap. Vildmarken är nämligen smockfull med varelser - för den som letar.

Gigantiska jättar, älvor och andra mytiska varelser hör till Hildas sociala krets och hon föredrar dessa sagolika väsen framför hennes mänskliga likar. Hilda törstar efter äventyr och det, det kommer hon att få. Redan i dessa inledande avsnitt har hon fått agera byråkrat åt alver och suttit på första parkett på en mäktig fågels vingspetsar.

Hilda fångar en barnslig äventyrslusta hos mig, men förmedlar samtidigt en oskyldig och genuin stämning. Kombinationen slår ofta knockout. Mycket tack vare en avskalad animationsstil som passar den moderna tappningen av klassisk folktro ypperligt. Presentationen är enkel men rysligt effektiv.  Inte helt sällan önskar jag att jag kunde fått se detta ur den tänkta målgruppens ögon - det måste vara helt förtrollande.

Moralkakorna håller sig än så länge till små, lättsmälta smulor och vuxna teman bearbetas utan att banka med storsläggan. Teman kring identitet, korruption och segregation har redan bearbetats, om än ytligt, och allt i denna jordnära och oskyldiga förpackning. Värt att nämna att soundtracket är fullständigt bedårande och dundrar flertalet gånger på mina känslosträngar.

Måhända är det förskoleläraren inom mig som får mina känslocylindrar att koka, men Hilda är fullständigt bedårande och är för sitt ändamål än så länge helt perfekt.