Heart of a Dog

Heart of a Dog (2015)

  • 1 tim 15 min
  • Dokumentär
Eric Diedrichs | Recension
03 februari 2016
Eric Diedrichs | Recension
03 februari 2016

Avant garde-konstnären Laurie Anderson är tillbaka med sin första dokumentärfilm sedan 80-talet. Denna gången står hennes bortgångne vän, rat terriern Lolabelle, i fokus.

  • Regi:
    Laurie Anderson
  • Manus:
    Laurie Anderson
  • I rollerna:
    Laurie Anderson, Lolabelle m.fl.

Det är en vacker kärleksförklaring Anderson har arbetat ihop. Med handtecknade sekvenser, stillfoton och videoklipp låter hon oss ta del av Lolabelles resa; från första ägare till hennes inträde hos familjen Anderson-Reed, från att hon fick lära sig göra tassavtryck i gips tills hon så småningom lämnade jordlivet. Allt detta skildrar Anderson insiktsfullt med både värme och humor.

Trots det tungt sentimentala ämnet blir det varken löjligt eller enformigt. Kanske beror det på det fria narrativet? Även om det finns en kronologisk struktur i Andersons berättande, som börjar med Lolabelles födelse och slutar någonstans efter henens bortgång, lämnar hon stort utrymme för små associativa avstickare. Hennes filosofiska utsvävningar och välformulerade prosa gör Heart of a Dog till en högst egen, men också ovanligt naken film. Som när Anderson drar en parallell mellan hur hon tror att Lolabelle tänker kring två hökar som anfaller henne och sina egna tankegångar kring 11 september-attackerna. Detta i kombination känns öppenhjärtigt, mänskligt och många gånger fullständigt hypnotiserande.

Heart of a Dog
Foto: Nonstop Entertainment

På tal om hypnotiserande, vilket jobb Anderson har gjort med soundtracket! Precis som hennes framlidne partner Lou Reed hade har Laurie ett uppenbart intresse för ljud och dess känslopåverkan. Musiken till Heart of a Dog är både fantastiskt mixat och trollbindande med sitt monotona repeterande.

Jag kommer snabbt att tänka på vad Robert Altman sa om att det aldrig hade gjorts någon riktigt film, utan att det vi är vana vid att se snarare är ett slags förlängning av teatern. Jag vet inte om Altman skulle hålla med mig, men jag tycker definitivt att Anderson har tagit oss ett steg längre fram i jakten på den första renodlade filmen.

Bäst: Den flummigt sköna inledningen när en tecknad Laurie Anderson föder Lolabelle.