He Named Me Malala (2015)
Efter att Malala Yousafzi blev skjuten av talibaner 2012, blev hon ett namn på allas läppar. 2014, som sjuttonåring, blev hon den yngsta att någonsin tilldelas Nobels fredspris. Men vem är hon egentligen? I dokumentären He Named Me Malala försöker regissören David Guggenheim ge en större bild av den numera artonåriga rättsaktivisten, som anses vara en av vår tids mest inflytelserika personer.
I He Named Me Malala följer vi Malala Yousafzai under hennes vardag. Vi får i lika stor utsträckning se hur hon skojar och busar med sina bröder, som vi får höra henne prata inför världsledare. Tidigt förstår vi att hon har en väldigt nära relation med sin pappa, Ziauddin, som också är en av filmens huvudroller. Inte minst för att han, med sin stora passion för lärande och rättvisa, har varit en stor förebild för Malala.
Berättandet avlöses med tecknade sekvenser, som ska förklara Malalas bakgrundshistoria. Tidigt får vi veta att det verkade förutbestämt att Malala skulle bli den hon är. Namnet hennes pappa gav henne är taget efter den afghanska folkhjälten Malalai som, trots att hon riskerade livet, kritiserade de brittiska kolonialisterna och uppmanade de afghanska bönderna till att slå sig fria.
Redan som elvaåring började Malala, genom en blogg på BBC, att anonymt kritisera talibanernas framfart. Det var först när hon var femton år och öppet gick till angrepp mot extremisternas idé att vägra flickors skolbildning, som hon skulle bli talibanernas måltavla. Skolan är nämligen det Malala brinner starkast för.
Under resans gång får vi också förklarat för oss hur talibanernas spridning i Malalas hemstad Swat, Pakistan, gick till. Dessa delar är filmens mest intressanta och det är fruktansvärt att se hur slugt den extremistiska snaran dras åt. Vad som börjar med enkla uppmaningar om kärlek och att följa koranen "korrekt", övergår till en misogyn kvinnosyn där alla som inte håller med om kvinnans strypta roll ska avrättas öppet.
Utöver dessa provocerande inslag är He Named Me Malala en feelgood-dokumentär som, i ärlighetens namn, mer känns som en skolfilm än en biofilm. Exempelvis dubbas alla som inte pratar engelska och filmens sista halvtimme är både okritisk och endimensionellt gladlynt. Mest frustrerande är emellrtid att besvärliga frågor antingen undviks helt, eller minimeras till korta enkla svar. Inte under en enda gång frågar någon rakt ut vad som kan göras för att stoppa islamisternas aggressiva frammarsch, utan filmens premiss är att allmän skolbildning kommer att lösa alla problem.
Trots sina brister är detta en film som alla borde se. Hennes historia är mer aktuell än någonsin och jag hoppas att många som ser filmen blir inspirerade till att våga stå upp för sina rättigheter.
Bäst: Malala är en fantastisk inspirationskälla.
Sämst: Utöver dokumentärens brist på djup är soundtracket smått outhärdligt.