Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

I Am the Night (säsong 1)

I Am the Night (säsong 1)

  • 6 x 1 tim
  • Drama, Thriller
  • HBO
Thilda Rimsäter | Recension
06 april 2019
Thilda Rimsäter | Recension
06 april 2019

Toppar och dalar i HBO:s nya deckare.

Chris Pine har huvudrollen i HBO:s kriminalare "I Am the Night". Sammantaget är det en bra thriller-upplevelse.

  • Manus:
    Sam Sheridan (manus)
  • I rollerna:
    Chris Pine, India Eisley, Jefferson Mays m.fl.
Närbild på Pat/Fauna och Jay
Foto: HBO.

I "I Am the Night" följer vi Pat (India Eisley), som upptäcker att hon är adopterad och egentligen heter Fauna Hodel. Journalisten och tidigare krigsveteranen Jay (Chris Pine) får nys om att det kan finnas mer i hennes Faunas historia och tillsammans börjar de gräva. Desto djupare de gräver, desto mer komplicerat och längre ifrån sanningen tycks de komma. Serien är baserad på det olösta Svarta dahlian-mordet som skedde i slutet av 1940-talet i USA.

Mysteriet byggs upp mindre än 30 sekunder in. Det känns i luften att något inte är som det ska när Pat, en vit flicka, kallar den färgade kvinnan som sätter upp hennes hår tills det är helt perfekt, för "mamma". Det går inte riktigt sätta fingret på vad, men det finns där. Även det faktum att Pats mamma, Jimmy Lee (Golden Brooks), säger till henne att hon inte ska bry sig om den vita mannen som har förföljt dottern i flera år.

Även om det är tydligt att Jimmy Lee inte är världens bästa mamma försöker hon ändå, åtminstone så länge alkoholen inte är inblandad. Då tar hon istället tar ut sin ilska över att hennes liv inte blev som hon ville på sin dotter. När Pat/Fauna därför lyckas få tag på sin morfar, läkaren George Hodel (Jefferson Mays), är det fullt förståeligt att hon vill träffa honom, trots vissa varningssignaler.

Foto: HBO.

"I am the Night" bjuder på ungefär lika många toppar som dalar, men faller ofta ganska platt. Framför allt bjuds vi på en uppbyggnad i snigelfart. Flera delar förstår jag inte hur de tillför något till historien. Det är egentligen inte förrän i de sista avsnitten som tempot ökar, men även de hade kunnat kortas ner.

En av mina favoritscener i I Am the Night är när Pat/Fauna träffar Jay för första gången. Då hamnar hon i ett omöjligt val där hon tvingas att välja om hon ska gå med den främmande Jay eller mannen som har förföljt henne i flera år. Väljer man främlingen eller människan som man känner igen, men som har förföljt en och vet vad man heter?

Jag funderar på om det egentligen är historien bakom, alltså Svarta dahlian-mordet, eller om det är själva berättelsen i serien som lockar. Det känns som att det fanns en vision att skapa en lite extravagant story, men egentligen känns det inte som att det händer speciellt mycket. Kanske fanns det en rädsla hos filmskaparna att publiken inte hade hängt med om tempot i serien ökat? Samtidigt var det just de topparna som faktiskt höll mig kvar och gjorde att jag sträckkollade alla avsnitt.