Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Game of Thrones 7

Game of Thrones säsong 7

  • HBO
Andreas Ziegler | Recension
02 september 2017
Andreas Ziegler | Recension
02 september 2017

I sjunde säsongen av Game of Thrones får vi äntligen se Jon Snow och Daenerys Targaryen träffas för första gången. Möten och återföreningar är ett genomgående tema för hela säsongen. Det och att det plötsligt är jävligt bråttom.

  • I rollerna:
    Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams, Lena Headey, Nikolaj Coster-Waldau, Emilia Clarke, Peter Dinklage, Isaac Hempstead Wright, Liam Cunningham, Aidan Gillen, Alfie Allen, Kristofer Hivju, Jerome Flynn, Rory McCann, Gwendoline Christie Pilou Asbæk, Hafþór Júlíus Björnsson, Richard Dormer, Vladimir ”Furdo” Furdik m.fl.
Isdraken i Game of Thrones
Foto: HBO

TV-serie: Game of Thrones säsong 7

Skapad av: David Benioff & D.B. Weiss

Med: Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams, Lena Headey, Nikolaj Coster-Waldau, Emilia Clarke, Peter Dinklage, Isaac Hempstead Wright, Liam Cunningham, Aidan Gillen, Alfie Allen, Kristofer Hivju, Jerome Flynn, Rory McCann, Gwendoline Christie Pilou Asbæk, Hafþór Júlíus Björnsson, Richard Dormer, Vladimir ”Furdo” Furdik m.fl.

För de av er som undrar, är detta alltså en relativt spoilerfri text. Om ni har sett alla avsnitten och vill ha en djupare (och spoiler-späckad) analys av respektive avsnitt, kan ni läsa texterna genom att klicka på länkarna nedan:

Avsnitt 1: Dragonstone

Avsnitt 2: Stormborn

Avsnitt 3: Queen’s Justice

Avsnitt 4: The Spoils of War

Avsnitt 5: Eastwatch

Avsnitt 6: Beyond the Wall

Avsnitt 7: The Dragon and the Wolf

Återföreningar och möten

Sophie Turner och Maisie Williams i Game of Thrones
Foto: HBO

Den värld i vilken Game of Thrones utspelar sig i är stor och har fler karaktärer än en Tolstoj-bok. Många karaktärer har aldrig träffats medan andra varit åtskilda i flera år. Under denna säsong får vi se ett antal rörande återföreningar medan andra möten är mindre angenäma och/eller effektfulla.

När Jon Snow (Harington) och Daenerys (Clarke) möts för första gången slutar det inte särskilt bra. Jon är bara intresserad av att bekämpa armén av odöda, ledda av Nattkungen (Furdik), som snart kommer invadera Westeros. Jon är en sansad person, som mer eller mindre blivit påtvingad utnämnelsen som Kung av Norden. Jämte honom ser Daenerys närmast fånig ut när hon kräver av honom att underkasta sig henne. Jag vet inte om detta var avsiktligt gjort av manusförfattarna. Vi har ju hejat på Daenerys i alla år och nu ser hon plötsligt ut som en makthungrig barnrumpa. Det är inte stolthet som hindrar Jon från att böja knät, utan en pliktkänsla, mot vilken han skulle bryta om han böjde knät. Så småningom utvecklar de två okonventionella monarkerna en relation som är betydligt varmare. I takt med detta uppdagas det en hel del hemligheter om Jon Snows bakgrund som kan göra Drakmammans och Vargkungens framtida relation problematisk.

Denna säsong av Game of Thrones har gått i drottningarnas tecken. Vi har sett ett antal kungar under åren. Jag ska se om jag kan få med alla kungar som dött under åren: Robert Baratheon, Robb Stark, Joffrey Baratheon, Tommen Baratheon, Balon Greyjoy, Stannis Baratheon och Renly Baratheon. Jag har säkert missat någon bara för det. Min poäng är att det denna säsongen har handlat om ett krig mellan drottningarna, Daenerys Targaryen och Cersei Lannister (Headey), som för övrigt är mer intressanta än merparten av kungarna vi sett. Därför är det en besvikelse att mötet dem emellan är så urbota tråkigt att se. Tyrion (Dinklage), som leder toppmötet (vad ska man annars kalla det), inleder mötet med att säga att de inte är där för att tala om alla oförrätter mellan husen. Och därmed får vi inte ta del av några intressanta ordväxlingar. Daenerys säger inte särskilt mycket under mötet och Cersei sitter och är så där lagom psykopatisk som bara hon kan vara. Det mest intressanta som händer i scenen är att The Hound (McCann) upplyser sin bror, The Mountain (Björnsson) om att en uppgörelse dem emellan kommer.

Ni som läste mina reflektioner av de enskilda avsnitten vet att jag gnällde en hel del på Arya (Williams), som, efter en emotionell återförening med sin syster, Sansa (Turner), började kritisera sin syster, som tagit över som Stark-husets överhuvud i Jons frånvaro. Relationen mellan de två systrarna var ansträngd när de var små. Sansa var alltid den fina damen medan Arya var pojkflickan, som ville lära sig slåss, som sina bröder. Sansas många år av psykisk och fysisk misshandel har gjort henne till en härdad och slug adelsdam. Arya verkar dock inte ha förståelse för vad hennes syster gjort för att överleva, utan tycker hon förrått familjen. Jag gnällde en hel del, som sagt. Särskilt när Arya lät sig manipuleras av Littlefinger (Gillen), som varit marionettmästaren bakom många händelser. I sista avsnittet når konflikten en mycket tillfredsställande förlösning, vilket gör att jag, så här i efterhand, anser att Stark-systrarnas konflikt utgjorde denna säsongs mest intressanta händelseutveckling.

Konflikt-komprimering

Kit Harington som Jon Snow med flera i Game of Thrones
Foto: HBO

Jepp, det är ett ord jag kom på så här alldeles själv i stunden (jag är troligtvis inte den första att använda det). Jag har börjat kolla på Silicon Valley, en serie i vilken en ung man i Silicon Valley utvecklar tidernas mest kraftfulla komprimerings-algoritm, som gör att man kan komprimera exempelvis en högupplöst videofil så att den blir en fjärdedel så stor utan att förlora något i kvalité.

Det känns lite som att någon använt den där algoritmen på manuset till sjunde säsongen av Game of Thrones, fast med inte riktigt lika lyckat resultat.  Vi är vana vid att följa våra favoritkaraktärer, som långsamt rör sig mot ett diffust mål. De tar itu med de problem de har framför sig samtidigt som de grubblar på framtiden. Mot slutet av varje säsong fick vi oftast ett mer explosivt avsnitt, som fungerade som en slags konfliktförlösning för de olika säsongerna. Två avsnitt som är särskilt minnesvärda är The Red Wedding i säsong 3 och The Battle of the Bastards i säsong 6.

I sjunde säsongen är det dock inte tal om att vänta tills nästsista avsnittet med att släppa en bomb. Tvärtom händer det en hel del med väldigt lite mellanrum. Piraträder görs på havet, arméer invaderar fort, drakar släpps lösa och vi hinner till och med göra ett snabbesök norr om Väggen. Problemet med denna snabba händelseutveckling är att många sekvenser tappar den tyngd vi är vana vid att Game of Thrones har. När ett antal av seriens nyckelkaraktärer, varav alla har olika bakgrund, beger som norr om väggen i avsnittet Beyond the Wall känns det som att vi ser ett gäng som har mer rätt till namnet Suicide Squad än gänget i den faktiska filmen. Riktigt så blir det inte. Game of Thrones är en serie som gjort sig känd för att ”döda” våra favoritkaraktärer utan förvarning. När detta inte händer, känner man sig lurad på konfekten.

Och när en serie har tappat den där aspekten som gjort att man bitit på naglarna så mycket att det inte finns några naglar kvar, har det blivit en sämre serie.

Karaktärerna gör serien

Kit Harington som Jon Snow i Game of Thrones
Foto: HBO

Med detta sagt, är Game of Thrones fortfarande inte en dålig serie. Skådespelarna har spelat dessa roller i flera år och förstår sig på dem och är bättre än någonsin i sina roller. Vi har följt Jon Snow sedan han var en frustrerad tonåring utan någon plats i sin fars hus. Sedan dess har han kämpat med inre konflikter i The Watch och mot yttre hot som vildingar och is-zombies. Vi har sett honom dö och återuppstå och sedan återta sin familjs hem, Winterfell. Han har, med all rätt, blivit utnämnd till kung i Norden. Trots att han nu bara är runt tjugotvå år gammal, är han en erfaren soldat, en kompetent general och en vis kung. Vi får se bevis på alla dessa egenskaper under säsongen, när han fattar beslut som är genomtänkta och djärva samtidigt. Vi får även se honom dra sitt svärd och personligen ta upp kampen mot sina fiender. Jag skulle kunna skriva en liknande text om många andra karaktärer och skådespelare, men det skulle ta alldeles för lång tid.

Jag vill dock ge en eloge till ett par skådespelare och karaktärer till. I en serie med så många karaktärer, är Euron Greyjoy (Asbæk) en av de karaktärer som fallit lite i skymundan, trots att han är rätt betydande för handlingen. Detta gäller både TV-serien och bok-serien för övrigt. I denna säsong får vi dock se bevis på att Euron, som alltså är kung över Järnöarna, är ett allvarligt hot. Asbæk övertygar som den lika vulgäre som farlige vikingen. En annan karaktär som får vi får se mer av i denna säsong är Bronn (Flynn). Jag vet inte vad som är bäst med denna karaktär, hans skicklighet som krigare eller hans oerhört dråpliga kommentarer. Flynn gör karaktären så bra att det räcker att han skrockar lite härligt åt ”Dickon” i ett avsnitt för att man själv ska få sig ett gott skratt.

Det var alltså vågen och nu är det dags för sågen.

Jag har redan nämnt att jag tycker att Daenerys beter sig som en bortskämd liten unge, som kräver av alla att de ska böja knät för henne. Jon har en poäng när han menar att hennes enda anspråk på tronen är grundat på det faktum att hon är en Targaryen. Hon är fortfarande den ”goda” drottningen, men om det inte vore för att hon har Jon på sin sida, hade jag varit benägen att hoppas på att det inte går alltför bra för henne. Jag kommer även på mig själv med att tycka att Emilia Clarke är rätt ojämn i rollen. I vissa scener har hon en drottnings närvaro, i andra känns det bara som att hon spelar över.

Om jag tycker att Daenerys är lite irriterande, är det dock inget mot vad jag tycker om Bran Stark (Hampstead Wright). Jag tyckte han var rätt ointressant när han släpades genom ödemarken i ett antal säsonger. Nu, när han har blivit den treögde korpen, en slags siare, är han så tråkig att jag nästan vill gråta så fort jag ser honom i bild. Jag skyller inte på skådespelaren. För vad ska han göra när manuset och regissören talar om för honom att framföra sina repliker som om han vore en spinkigare version av The Terminator? Den Bran vi lärde känna och som vissa kanske gillade, finns inte längre. Det enda som finns nu är den treögde korpen. Han vet allt, ser allt och kommer vara ovärderlig i kampen som väntar Westeros. Men måste han vara så urbota tråkig? Skulle han inte kunna ge uttryck för i alla någon ynka liten känsla?

Tempot behöver sänkas igen

Peter Dinklage och Conleth Hill i Game of Thrones

Trots att det hänt så mycket under säsongen, är jag besviken. För tempot har varit för högt. Detta är inte det Game of Thrones vi känner igen, där våra karaktärer rör sig långsamt men säkert mot ett diffust mål. Det är visserligen bra att målen nu är inom sikte, särskilt med tanke på att det bara är en säsong kvar. Men tempohöjningen har gjorts på seriens tyngds bekostnad. När Jon Snow begav sig norr om Väggen i säsong 2, tog det honom nästan två hela säsonger att återvända. Det var en lång och farlig resa. I den här säsongen hinner han bege sig norr om Väggen och återvända på ett avsnitt. Till och med vissa dialogsekvenser känns alldeles för korta, som när Tyrion och Jaime (Coster-Waldau) återförenas. Det finns så mycket dessa två bröder har att säga varandra. Och de hinner säga en hel del. Men återigen luras vi lite på konfekten, då scenen känns jäktad. Det finns en scen i Ett päron till farsa på semester i Europa när familjen Griswald besöker Louvren. Då Louvren är ett av världens största muséer är det inget museum man går till för att se allt. Detta förstår, så klart, inte de okultiverade amerikanerna. Så i ett lite smålustigt montage får vi se hur hela familjen Griswald snabbt rör sig i sidled för att se alla tavlor. Det är lite så det känns i sjunde säsongen av Game of Thrones; de försöker hinna med allt på så kort tid som möjligt, utan att ha tid för att stanna och låta oss uppskatta detaljerna.

Bäst: Systrarna Stark

Sämst: Tempohöjningen