Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Breeders (säsong 1, avsnitt 1-3)

Breeders (säsong 1, avsnitt 1-3)

  • 10 x 30 min
  • Komedi
  • HBO
Jonatan Blomberg | Recension
08 mars 2020
Jonatan Blomberg | Recension
08 mars 2020

"Martin Freeman i vad som verkar vara en ny kanonserie."

För en viss typ av människor, troligtvis nästan uteslutande föräldrar men möjligtvis även äldre storasyskon till ”sladdisar”, så kommer sannolikt den nya FX-serien ”Breeders” att bjuda på en både hög och befriande igenkänningsfaktor. För alla er andra… finns det säkert någon form av underhållningsfaktor som ändå gör den nya serien sevärd.

  • I rollerna:
    Martin Freeman, Daisy Haggard, Michael McKean m.fl.
Martin Freeman i "Breeders".
Foto: FX/HBO Nordic.

Jag minns mycket väl hur jag hatade när någon med barn pratade om hur världen skulle komma att förändras när man själv blev förälder. Många beskriver upplevelsen som den första gången när man inser meningen med sitt liv, när ett obeskrivbart ”hål” i ens inre plötsligt fylldes och att kärleken till den lilla varelsen är större än allt annat du någonsin känt tidigare. 

Men för att verkligen uppskatta Breeders så tror jag att du tjänar på att själv ha gått igenom den där tiden som småbarnsförälder… som är fylld av fler motstridiga känslor än vad de flesta föräldrar faktiskt pratar om. Om du redan uppskattar serien Better Things (som också kommer från kanalen FX) och hur den beskriver känslorna för en ensamstående mamma så vet du kanske redan vad jag pratar om, men det är en serie som är lite mer av en förhöjd verklighet där huvudkaraktären är en smårik skådespelerska boendes i de finare delarna av Los Angeles.

Breeders följer den avsevärt ”vanligare” tvåbarns-familjen Worsley, där mamma och pappa spelas av Martin Freeman (Sherlock, Hobbit-filmerna) och Daisy Haggard (Episodes). Den första scenen i det första avsnittet låter oss se Freemans karaktär sittandes vid sin arbetsdator i hemmet, ungarna vrålar och bråkar på sitt rum medan pappa-Freeman peppar sig själv ”Jag ska inte skrika på dem… bara be dem vara lite tystare”… för att fullständigt förlora det och skälla ut sina ungar och hota att lämna dem om de inte lyssnar på honom, för att genast ångra sig och be om ursäkt. 

Hans fru kommenterar senare Freemans utbrott med något i stil med att ”det är konstigt hur man både kan älska ungarna mer än allt på jorden, samtidigt som man kan börja fundera på vilken kudde från soffan som man lättast skulle kunna kväva dem med”. När vi därefter får se föräldrarnas problem vid läggning, avbryts jag själv i mitt tittande på Breeders av hur min egen två-åring vaknar vid 23.30 och går upp och lägger sig bredvid mig i soffan. Han däckar bredvid mig och med bara tio minuter kvar av avsnittet låter jag honom ligga kvar i soffan, påfylld av en känsla av att ”alla har det visst såhär” och det är väl bättre att njuta av det mysiga… istället för att känna sig avbruten under dagens första lediga stund för sig själv. 

Det finns med andra ord inget snack om saken, jag älskar Breeders och det är utan tvekan en serie som både är välgjord och välspelad. Men den kan möjligtvis kännas en aning för mörk och konstig för någon som inte passar in lika perfekt i seriens målgrupp.