Recension: Hard Truths (2025) – ”Skratt och svärta går hand i hand”

Brittiska regissören Mike Leigh är kanske för vissa något av ett finsmakarnamn. Hans ofta små och familjära filmer har förmodligen inte lett till några lukrativa Marvel-erbjudanden men mannen med den starkaste mysfarbrorsauran ni kan tänka er har likväl pumpat ut högkvalitativa filmer i över 30 år, något som sju Oscarsnomineringar kan gå i god för.

I Hard Truths återvänder han till bekanta ämnen så som dysfunktionella familjeband och känslor av utanförskap, berättat med hans karaktäristiska, nedtonade och högst brittiska humor, där skratt och svärta går hand i hand.

LÄS OCKSÅ: Recension: Nya ”Your Friends & Neighbors” med Jon Hamm ”påminner om The White Lotus”

Ytterligare en återförening sker i och med filmens huvudroll Pansy spelas av Marianne Jean-Baptiste, som förtjänade sin hittills enda Oscarsnominering för sin insats i Leighs Hemligheter & lögner från 1996. Pansy är, för att sammanfatta kort, en riktig gnällkärring. Om det så gäller hennes tafatta make, slashas till son eller inkompetenta servicemänniskor så går ingen i hennes omgivning fri från hennes konstanta vrede och missbelåtenhet.

Hennes beteende skapar henne av förklarliga skäl knapert med vänner, men en som ändå står vid hennes sida är systern Chantelle (Michele Austin), som är av en betydligt muntrare livsåskådning.

Filmen fortgår i mångt och mycket utan någon direkt handling, utan slår mest följe med de båda systrarna i livets gilla gång, där vi i processen får en allt djupare kännedom om dem som människor och vad som format dem upp till den tidpunkten.

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Det började med min mamma” är en ”vacker och unik historia”

Fin blandning av ljus och mörker

Filmen levererar sannerligen en utmaning till sin publik vad gäller att hitta sympati och ljus hos dess huvudkaraktär Pansy. Hennes missnöje med allt vad livet innebär når ofta en nivå som med marginal går över till karikatyr. Jean Baptiste går in i rollen med framgång, något som bevisas av hur mycket hon går oss på nerverna.

Självklart aspirerar filmen mot något mer, något djupare än bara vid blotta betraktelser av en surpuppas vardag, och när den andra sidan av myntet väl avtäcks görs det blygsamt och med en välkommen dos av humanitet som slätar ut filmens tidigare trubbiga kanter.

Med det sagt ska man inte förvänta sig någon sentimental historia där regnbågen fullständigt förskjuter det tidigare regnovädret. Sorg, känslor av alienation och mental ohälsa omsluter filmen på ett komplext men medmänskligt sätt.

Kulminationen ämnar heller inte kratta väg för en livsförändrande resa utan lämnar istället såren som rivits upp fortsatt oläkta och ställer den avslutande frågan: ”Finns det något kvar värt att rädda?” Och svaret, det finns endast att hitta hos tittaren.

”Hard Truths” har svensk biopremiär 11 april.

LÄS OCKSÅ: Nu plockar SVT Play in kritikerhyllad dramathriller från 2018: ”Hänförande”