"Hanna" (säsong 1)

"Hanna" (säsong 1)

  • 8 x 60 min
  • Drama, Action
Jonatan Blomberg | Recension
05 april 2019
Jonatan Blomberg | Recension
05 april 2019

"Hanna" bjuder på en stabil men något utdragen första säsong.

Amazon Primes "Hanna" är skapad av David Farr, som även skrev manuset till den hyllade långfilmen (med samma namn) från 2011 som serien är baserad på. Då var det den nu trefaldigt Oscarsnominerade skådespelerskan Saoirse Ronan som flydde från den tvåfaldigt Oscarsvinnande (av totalt sju nomineringar) Cate Blanchett, som axlade två av de tre huvudrollerna.

  • Manus:
    David Farr (skapare)
  • I rollerna:
    Esme Creed-Miles, Mireille Enos, Joel Kinnaman, m.fl.
Joel Kinnaman håller bebis i "Hanna".
Joel Kinnaman som Erik i "Hanna". Foto: Amazon Prime

Det finns med andra ord en hel del att leva upp till, för den nya upplagan av skådespelare som dessutom får avsevärt mycket mer tid att arbeta med sina karaktärer. Esme Creed-Miles och Mireille Enos når kanske inte riktigt fram till samma nivå, även om Esme verkligen glimmar till under vissa stunder som den unga men dödliga Hanna.

För svensk del är det såklart roligt att se Joel Kinnaman i ännu en stor påkostad serie, han ersätter originalfilmens Eric Bana i rollen som Hannas pappa. Ifjol kunde vi se honom i huvudrollen i den dyra Netflix-serien Altered Carbon och nästa år kommer han att leda For All Mankind, vilket blir en av Apples första originalserier.

Berättelsen om "Hanna" börjar många år innan vi först finner far och dotter levandes i en grotta, djupt inne i en skog. Desto mindre du vet på förhand, desto mer kommer du troligtvis att uppskatta seriens lite mer långsamma perioder. Kort sammanfattat så hjälper Kinnamans karaktär Hannas mamma att stjäla tillbaka sin dotter, från ett labb som experimenterar på bebisar och på olika sett förstärker deras förmågor.

Esme Creed-Miles som Hanna i "Hanna".
Esme Creed-Miles som Hanna i "Hanna". Foto: Amazon Prime

Räddningsoperationen slutar på ett eller annat sätt med att Hanna och Kinnaman spenderar hela hennes uppväxt i skogen. Med "uppväxt" menar jag dessutom givetvis konstant träning inför den dag de tvingas lämna skogen eller blir hittade av den organisation som tvingat dem på flykt. Vilket givetvis råkar hända precis när vi tittare släpps in i berättelsen.

Både Creed-Miles och Kinnaman lyckas leverera på topp rakt igenom, även om manuset tillåter dem att bjuda på mer emotionellt och gripande skådespel under säsongens andra halva. Av någon anledning köper jag aldrig riktigt Mireille Enos i rollen hon tagit över efter Blanchett, det är däremot härligt att se Kinnaman och Enos tillsammans igen i en slags inofficiell The Killing-reunion.

Storymässigt känns även vissa delar, framför allt under seriens första halva, aningen utdragna. Säsongen hade med enkelhet kunnat kapas med ett eller två avsnitt, alternativt förlängts med ytterligare två och låtit oss dyka ner redan nu i den intressanta avslutningen på säsongen. Kvalitetsmässigt hamnar vi aldrig under 3/5 men når samtidigt enbart högre under några seriens avslutande avsnitt, den starka trean är därför självklar.