Grumliga minnen och samhällskritik i Guldpalmenvinnaren ”Det var bara en olycka”

Filmen tar sin början vid en bilfärd mitt ute i den nattsvarta iranska obygden. En harmonisk bild av ett par och deras lekande dotter i ett ljusskyggt baksäte får plötsligt ett abrupt slut när bilen tycks ha kört på något. Mannen går lugnt ut för att undersöka och kan kliniskt slå fast att det var en hund som försakades i bilgrillen. Den unga flickan blir såklart förfärad över detta förlorade liv men mamman, till synes lika oberörd som maken, försöker lugna deras dotter med de betryggande orden ”det var bara en olycka”, innan deras kvällsfärd fortsätter hemåt som om ingenting.

Nästa dag besöker maken en bilverkstad för att laga det som behöver lagas och blir då synliggjord av en av mekanikerna, Vahid (Vahid Mobasseri), som på avstånd tycker sig känna igen mannen som en av dem regimtrogna fångvaktarna som torterade honom år tidigare under hans tid som politisk fånge. Denna identifiering, som kanske eller kanske inte stämmer, följs av en kidnappning av mannen som kommer att bli startskottet för ett händelseförlopp där öppna sår från det förflutna rivs upp i vad som antingen kan klassas som ljuv hämnd eller en självförvållad förlängning av ett djupt trauma.

Panahi fortsätter sin samhällskritik – men med mjukare handskar

Den iranske regissören Jafar Panahi räds inte för att peka ut sitt eget lands brister och mörka historia. Han har själv suttit fängslad vid två separata tillfällen för så kallad ”propaganda mot den egna staten” till följd av hans regimkritiska filmer och dokumentärer gällande landets problematiska förhållande till frågor om korruption, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Dessa frågor hanteras även i Det var bara en olycka, om än med något mjukare handskar.

I Vahids försök till att med säkerhet identifiera mannen och möjligen få avslut med sitt förflutna söker han upp några av hans vänner som även dem kom i kontakt med denna, då så brutala, man under deras tid som fängslad. Goli, Ali och Hamid har alla startat egna liv med karriärer och giftermål men vid anslutningen till Vahids kidnappningsräd dras samtliga tillbaka till deras förträngda misär. Vad som sedan följer är en sorts psykologisk dragkamp mellan gott och ont, hämnd och försoning, och historia och framtid när dem konfronteras med möjligheten att göra upp med, eller kanske etsa sig fast i det förgångnas kliande sårskorpor.

Samhällsrelevans över underhållningsvärde

Det var bara en olycka är en på ytan blygsam film som till mångt och mycket opererar i det tysta och det lilla. Bottnad i våra mest mänskliga svagheter belyser den frågor om hämndbegär, minnets makt och den så ofta gråa zonen mellan gott och ont. Det är dock ingen blytung historia då Panahi vid flera tillfällen skapar utrymme för humor, då ofta i form av löjeväckande över landets utbredda korruption.

För all dess samhällsvikt och genuinitet blir framförandet av filmens budskap ibland väl repetitivt och, i dess sämre stunder, sävligt. Samhällsrelevans premieras onekligen över underhållningsvärde i Panahis filmer, och tur är det väl att vi lever i ett samhälle som kan ge utrymme åt både och.

”Det var bara en olycka” har svensk biopremiär 28 november.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Det var bara en olycka