Grova skämt duggar tätt i Simon Gärdenfors långfilmsdebut ”Serietecknaren”

Obekvämt för vissa, befriande för andra. Första dagen på årets Way Out West ekar av ett, kanske förvisso omedvetet, slag för det fria ordet – och majoriteten av publiken tycks älska det.

Vid Linnéscenen är folkhavet så pass tjockt att det knappt går att se scenen när skandalomsusade Kneecap spelar (som för övrigt har en film på festivalens schema) och filmen som inviger festivalens egen biograf är regisserad av Simon Gärdenfors – serietecknaren och ståupparen som hamnade i ett fullskaligt mediedrev efter att ha samarbetat med Mr. Cool på låten Knulla barn.

Huvudsakligen sponsrad av en Kickstarterkampanj är det ett smått mirakel att Serietecknaren, vars budget ligger någonstans runt 500 000 kronor, är så pass välgjord och snygg som den faktiskt är.

Detta är ingen "tycka-synd-om-mig-film"

Gärdenfors, som här regidebuterar, skådespelardebuterar och har skrivit filmens manus, ger oss en autofiktiv skildring av vad som ledde fram till Knulla barn-skandalen och livet efteråt med inställda gig och hoppet om att håva in stålar genom att skriva en grafisk roman om ”DC-Bengan”; en skandalomsusad redaktör för de svenska utgåvorna av vissa DC-tidningar på 80- och 90-talet, som sägs ha haft en dragning till just minderåriga.

Skämten duggar tätt – mycket tätt, faktiskt – och det lämnas inte något utrymme för självrannsakan, vilket också är helt rätt. Detta är ingen "tyck-synd-om-mig-film" eller någon ursäkt. Det är en smart och välskriven satir som, istället för att ställa frågan om det verkligen är okej att skämta om allt, utforskar var gränsen faktiskt går. 

En helt originell svensk film

Grov humor har givetvis sina begränsningar, framför allt eftersom den snabbt tappar udd. Och visst, i viss mån blir detta ibland en svaghet i Serietecknaren, men skämten är, åtminstone för det mesta, tillräckligt träffsäkra för att man hela tiden, med ett ibland ofrivilligt leende, vill följa med på Gärdenfors olika upptåg.

Många i publiken skrattade högt, jag med. Berättarstrukturen är smart och Gärdenfors och hans skådespelarkollegor är avväpnande charmiga. Att de flesta av dem inte är proffs gör inget, för här skiner skaparglädjen igenom och, framför allt, känns det som en helt originell svensk film. Och det för en mikrobudget! 

Hur det ser ut med biopremiär är jag osäker på, men filmen går redan nu att hyra på SF Anytime.