Greyhound (2020)

Greyhound (2020)

  • 1 tim 31 min
  • Action, Drama
07 juli 2020 kl. 18:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lättglömd andra världskriget-skildring.

Tom Hanks är det stora dragplåstret i ''Greyhound'', Aaron Schneiders skildring av hur en amerikansk kapten försöker skydda de allierades konvoj över Atlanten. Under vattnet lurar lömska nazister i u-båtar, som när som helst kan ställa till problem. Premissen till trots griper filmen inte tag.

  • Regi:
    Aaron Schneider
  • Manus:
    Tom Hanks, C.S. Forester (roman)
  • I rollerna:
    Tom Hanks, Elisabeth Shue, Karl Glusman, Stephen Graham, Tom Brittney m.fl.

"Greyhound" saknar hög klass på flera fronter. Tom Hanks insats känns rutinmässig, och filmen blir aldrig spännande trots sin goda premiss. Aaron Schneiders Andra världskriget-skildring, som släpps exklusivt på Apple TV+ den 10 juli, lyckas inte sticka ut i den uppsjö filmer som gjorts om denna historiska period. 

Det handlar om en amerikansk sjökapten, Ernest Krause (Tom Hanks), vars skepp ''Greyhound'' är en del av de allierades konvoj. De transporterar förnödenheter över Atlanten till Storbritannien. Det är en färd som är minst sagt riskfylld, eftesom de under en viss sträcka saknar skydd av flygvapnet. Då blir det mer eller mindre fritt fram för nazistiska u-båtar att ställa till med jäkelskap för jänkarna. 

Kapten Krause, oerfaren som han är, befinner sig i ett tillstånd av fullständig koncentration. Han har inte ens tid att sätta sig och äta, trots att den vänliga kökskocken gång på gång kommer med varmlagade rätter, den ena mer aptitlig än den andra. Svart kaffe är det enda han hinner få ner. Pressen på honom är förvisso enorm, men det är inget jag som tittare känner av. Hanks lyckas inte riktigt förmedla trycket. Han är definitivt inte dålig, men kommer inte i närheten av sin skarpa prestation i Captain Phillips (2013) av actionmästaren Paul Greengrass – en film där Hanks också spelar en kapten fast med andra förutsättningar. 

Foto: Apple TV+
Foto: Apple TV+

Tom Hanks, som skrivit filmens manus efter C.S. Foresters roman, har bakat in en halvdan backstory om Krauses relation till sin fru (Elisabeth Shue). Ska man skildra hur en relation påverkas av att den ena parten tvingas iväg på ett farligt uppdrag, då ska man göra det helhjärtat – som i First Man (2018) och Proxima (2019) – annars kan det vara.

Vi ges en tillbakablick, där Krause utbyter julklappar med henne mitt i juletider (han får ett par tofflor). De ska snart skiljas åt för att han ska tjänstgöra och hon vet vilka risker han kommer utsättas för. Denna scen är till för att vi som publik ska förstå att det finns en person som Krause är oumbärlig för och som likaså är oumbärlig för honom. På så vis ska vi bli mer känslomässigt engagerande i hans öde, särskilt när han senare får användning för de där tofflorna på båten.

Men så blir verkligen inte fallet, det blir bara krystad sentimentalitet. Nu känner jag inte till Foresters roman och vad den innefattar, men jag tror att filmen hade blivit bättre om man helt struntat i denna ytliga relationsskildring. 

Fotot och specialeffekterna är filmens räddning.

Nåväl, filmen handlar framförallt om sjömännens kamp på havet. Dessvärre är det inte mycket att älska här heller. Dialogen är ofta monoton med replikskiften som främst består av information som passas vidare i besättningen, samt orders som ges och tas emot. Så ser det väl ut på ett krigsskepp. Men då är det desto viktigare att regissören med hjälp av komponenter som musik och slugt bildberättande lyckas åstadkomma nervig spänning.

Blake Neelys ömsom bombastiska, ömsom slätstrukna soundtrack är tyvärr inget vidare, men fotot i sig (av veteranen Shelly Johnson) och filmens specialeffekter är svårare att klaga på. Även om det förstås inte håller samma klass som Christopher Nolans Dunkirk (2017).

För fler recensioner, scrolla vidare!

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL