Fury (2014)

För den som vill ha en krigsfilm med starkt patriotiskt präglade män, våld och ett evigt skjutande  är Fury ett bra alternativ. Som manusförfattare och regissör har David Ayer verkligen anammat “macho-actionstilen”. Det skjuts hej vilt, det är rått och män pratar med varandra på ett stereotypiskt manligt sätt. Är du dock ute efter en film med en större historisk innebörd kommer du att bli besviken.

Året är 1945 och andra världskriget går in i sitt slutskede. De allierade trupperna erövrar fler och fler byar i Tyskland under sin marsch mot Berlin. Hitler har utlyst ett totalitärt krig där alla i Tyskland förväntas att stå upp för sitt fosterland. Går du emot detta kommer SS avrätta dig och hänga upp dig som ett avskräckande exempel.

Situationen är lerig, smutsig och eländig med soldater som har blivit fysiskt och psykiskt förstörda av kriget. Mitt i allt elände introduceras vi för medlemmarna i pansarvagnen Fury. Ett sällskap på fem soldater ledda av  Don ”Wardaddy” Collier (Brad Pitt). Colliers trupp består av den halvt galna och djupt troende soldaten Boyd “Bible” Swan (Shia LaBeaouf), Grady ”Coon-Ass" Travis (Jon Bernthal, The Walking Dead), en skitstövel med ett ordförråd som inte utvecklats sedan puberteten, och ”latino-soldaten" Trini ”Gordo" Garcia spelad av Michael Peña. Den femte soldaten andas inte längre han har fått sitt ansikte avhyvlat av en granat (inget för den med svaga kräkreflexer) och ersattes av den unga, nervösa Norman Ellison (Logan Lerman). Ellison saknar erfarenheter från krig i fält och har istället suttit bakom ett skrivbord under krigets alla år.

Hur välkomnas en nykomling i en grupp som kämpat sida vid sida i flera år? Där gruppens medlemmar har levt med mantrat döda eller bli dödad och varit tvingade att lita på varandra till 100%. Med kaffe, bullar och en kram kanske? Nej, skulle inte tro det. Ellison får det inte lätt, han blir uppläxad om krigets fasor och med gråten i halsen försöker han poängtera att hans samvete är rent och att han är inte där med avsikt att döda. Som om att de skulle bry sig! Det första Ellison får göra är att städa upp resterna efter den döda soldaten som ligger utsmetad i stridsvagnen.

Krigets elände förmedlas effektivt och likaså den klaustrofobiska känslan av att sitta i en stridsvagn. Dessvärre är manuset tunt och klichéerna ligger i luften nästan hela tiden. Regissören väljer den enkla vägen och radar upp stereotypa roller som den nervösa “nykomlingen”, “latinokillen” och “bonden”. Det enda man egentligen tänker och bryr sig om är hur sjutton det ska gå för livrädda Ellison och hur rent hans samvete egentligen kommer att vara om han överlever kriget vid fronten.

Det är möjligt att mina förväntningar på filmen var för höga. Minnet av Brad Pitt i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds (2009) sitter fortfarande kvar på hornhinnan. Visserligen gör Pitt återigen en otroligt bra roll som amerikansk soldat men det räcker inte hela vägen fram. Det är givet att Ayer lagt sin energi på att skildra gruppdynamiken som uppstår i situationen av utsatthet, dödandet och synen av slaktade kroppar. Det brister dessvärre då och då i dialogerna mellan soldaterna, eftersom de är alldeles för innehållslösa och får en att vilja spola fram några minuter.

Ayer ska dock ha cred för de storslagna iscensättningarna och de tidstypiska detaljerna. Exempelvis används riktiga stridsvagnar från kriget. Han lyckas verkligen med att skildra det brutala våldet och det faktum att den typiska hjälten inte finns utan att de mänskliga bristerna även får ta plats.

De bästa stunderna i "Fury" är när scenerna är mer allvarsamma och språket inte innehåller “fuck” hela tiden. Det är vid dessa tillfällena som berättelsen griper tag i en och filmens handling får möjligheten till att växa.