Recension: Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Det har snart gått tio år sedan vi frälstes av den stilmässigt fulländade actionrökaren Fury Road, som hör hemma bland klassiker som T2 och The Matrix i genrens näve med generationsrullar. Förväntningarna på Furiosa: A Mad Max Saga ska därför vara vansinnigt höga. Men kan en Mad Max-film utan Mad Max verkligen fungera? Det låter onekligen galet, men det här är föregångaren vi inte visste att vi behövde.

"Furiosa skruvar upp galenskaperna"

Furiosa öppnar med att förklara det dystopiska läget människan hamnat i, en värld kallad för "The Wasteland", där motorbränsle och vatten är de enda kvarstående valutorna. Därefter presenteras vi för en tioårig Furiosa som vuxit upp i en närmast himmelsk miljö som bevarat sin grönska och där krig bara existerar utanför – tills dess att ett gäng rövare en dag hittar deras mark och tillfångatar henne. Snart tvingas Furiosa att växa upp i slaveri under en girig ledares styre, men trots att åren går blir hon aldrig av med besattheten av att hitta hem. Lika viktigt är det att hämnas på de som utsatt henne för oförglömlig smärta.

I "Furiosa" skruvas galenskaperna upp en nivå. Den är mer hänsynslös och blodig och samtidigt mer skev än Fury Road. Regissören George Miller bakar in fler perversioner och bibliska referenser, alltihopa med ett bildspråk dränkt i krom och metall som är himmelskt snyggt. Kostymdesignen som bräckte oss alla 2015 är alltså tagen till en ännu högre nivå än vad som borde vara rimligt. Men trots allt det tekniska som är en fröjd att bevittna, så glömmer man inte bort att ge oss en berättelse som bärs framåt av protagonistens villkorslösa driv, och sorgen som ligger bakom den får oss att aldrig sluta bry oss om henne. Furiosa tar också tid till att bredda filmseriens universum med flera platser och karaktärer; med den här filmen känns det som om Mad Max skulle kunna fortsätta ett bra tag till. 

"Lyckligtvis planerar Miller redan nu nästa film"

Men trots att jag fullständigt älskar Furiosa så kommer den inte helt utan skavanker. Medan plotten i Fury Road är en enda raksträcka, är den förmodligen onödigt krokig i Furiosa. Man berättar den i olika kapitel och låter våra karaktärer färdas mellan flera olika städer, och man ser till att packa sträckorna där emellan med stora händelser. Det finns också fler skurkledare än förut; Immortan Joe som funnits med i samtliga andra filmer, leder även här sin jakt på jungfruar som ska försöka avla honom friska barn. Han krockar med en ny galning, Dr. Dementus, spelad av en skön Chris Hemsworth om än med en tvivelaktig lösnäsa, som är ute efter att härska hela The Wasteland. Bataljerna avlöser varandra och kanske packar man Furiosa med för mycket.

Men trots mina funderingar är det omöjligt att inte helhjärtat sugas in i bioduken. Och trots de få tvivel jag har, känns det hopplöst att försöka resonera sig fram varför filmen inte ska ha full poäng. Furiosa är längre, större och har actionscener som slår precis allt. Men framför allt är den mer episk än Fury Road, och efter 2,5 timmar vägrar jag att filmen ska ta slut. Men det är tyvärr inte upp till mig att bestämma. Lyckligtvis planerar Miller redan nu nästa film – som vi förhoppningsvis inte behöver vänta lika länge på.

Min varmaste och enda rekommendation är att du unnar dig en IMAX-upplevelse och låter det vansinniga spektakel som är "Furiosa" blåsa dig av stolen.