Freeheld (2015)
Inte ens Julianne Moore imponerar.
Peter Solletts nya film Freeheld baseras på den verkliga historien om den lesbiska polisen Laurel Hesters strid mot cancer och det heteronormativa etablissemanget.
Året är 2006 och efter upptäckten av långt gången lungcancer vill Laurel (Julianne Moore) skriva över sin pension till sin partner Stacie (Ellen Page), men det är inte så lätt och självklart som man kan tro. De fullmäktige vägrar nämligen bevilja hennes önskemål. Varför? Jo, för att pensionen kan enbart skrivas över till en make eller maka och homosexuella äktenskap är ännu inte tillåtna i New Jersey.
Innan sjukdomen tar överhand om berättelsen får vi följa Laurel och hennes kollega Dane (Michael Shannon) under arbetet med en mordutredning varvat med att Laurels och Stacies relation utvecklas. Vi får också klart för oss vilken homofobisk arbetsmiljö poliskåren Laurel är anställd på är.
Om den första halvan av Freeheld bjuder på ett helt okej – om än något förvirrat – drama, så bjuder den andra halvan på typisk amerikansk feel-good förklädd i en rättegångsliknande situation.
I takt med att Laurels tillstånd försämras dyker allt fler och fler HBTQ-aktiviester upp på fullmäktiges möten. Ansvarige för det ökade pådraget är aktivistledaren Steven Goldstein, spelad av Steve Carell. Carell har under årens gång visat att han är en begåvad skådespelare att räkna med. Tyvärr är hans rolltolkning i Freeheld ett av hans lågvattenmärken. Inget med Goldstein känns varken trovärdigt eller underhållande. Enbart urvattnat.
Likaså imponerar inte heller Julianne Moore, som mest gör en sämre version av sin briljanta prestation i Still Alice. Fast skådespelerskan har en så hög lägstanivå att hon trots detta lyckas beröra mitt härdade filmälskar-hjärta. Den enda som verkligen verkar bry sig om filmen är Ellen Page. Hon gör, som alltid, en utmärkt insats.