Frank

Frank (2014)

  • Komedi, Drama
Carl Hempel | Recension
23 februari 2016
Carl Hempel | Recension
23 februari 2016

En mörk komedi som utforskar gränserna mellan genialitet och galenskap.

  • Regi:
    Lenny Abrahamson
  • Manus:
    Jon Ronson, Peter Straughan
  • I rollerna:
    Domhnall Gleeson, Michael Fassbender, Maggie Gyllenhaal, Scoot Mcnairy m.fl.
Frank
Foto: NonStop Entertainment.

Jon (Domnhall Gleeson) är på gränsen att ge upp sin dröm om att slå igenom som rockmusiker, men när han korsar vägar med det udda indiebandet The Sonorprfbs (hur det uttalas är oklart), får han frågan att bli deras syntare. Utan att tveka packar Jon sin väska och lämnar sitt tråkiga småstadsliv för att åka ut till en avlägsen stuga där bandet ska spela in sin nya skiva. The Sonorprfbs leds av den mystiska frontmannen Frank (Michael Fassbender) som döljer sitt ansikte bakom ett stort uttryckslöst papier-maché huvud. Frank är sångaren, stjärnan och hjärnan i bandet och de andra medlemmarna avgudar honom.

På plats spänner det mellan Jon och resterande i gruppen som både fryser ut honom och misstänker att han är där för att åka snålskjuts på Franks talang.

Frank är en film med strålande skådespelarinsatser. Gleeson ger flera lager till sin karaktär som lätt hade kunnat bli en ”straight man”. Jon är stundtals rolig men har också en mörk sida. Han vill bli känd och är därför inte rädd för att göra narr av bandet på sina social medier för att få fler gilla-markeringar.

Gyllenhaal spelar skickligt en mörk och deprimerad karaktär som är mycket enkel att hata på. Men hennes kemi med Frank gör berättelsen intressant. Fassbender gör något udda med denna rolltolkning eftersom vi inte får se hans ansikte. Han rör sig, pratar och sjunger på ett häftigt sätt som ger karaktären härligt liv. Frank är en karaktär som hade kunnat överspelas men som istället blir en sublim satir av artister som Björk och Daniel Johnston.

Frank är en originell, sorglig och roligt skruvad film som både hyllar och gör narr av artister som tar sig själva lite för seriöst. Utöver det är musiken som skådespelarna själva spelar i filmen riktigt professionell. Regissör Abrahamson gör ett riktigt bra jobb och med hans senaste succé, Room, är jag väldigt nyfiken på att se vad han gör här näst.

Bäst: Michel Fassbenders karismatiska tolkning av Frank samt hans förvånansvärt fina sångröst.

Sämst: Berättelsen tappar fart sista halvtimmen.