Fisherman’s Friends (2019)
Väldigt brittiskt när sjömän får skivkontrakt.
Musikrelaterade filmer fortsätter att pumpas ut i samma takt som det dyker upp nya flickidoler på scener runt om i landet. Men ”Fisherman’s Friends” är mer än bara en film om musik och namnet på en halstablett.
Den lilla hamnbyn Port Isaac i Cornwall gästas en dag av bandmanagern Danny, som är på svensexa med sina vänner. I hamnen upptäcker han ett gäng gamla och väderbitna fiskare, som står och sjunger shanties (klassiska sjömanssånger). Hans vänner, och kollegor, lurar honom att kontraktera fiskemännen till deras musikbolag.
Vännerna, som inte alls tycker att sjömännen är något att ha, lämnar Danny i hamnbyn och rymmer hem till London. Danny upptäcker dock att det finns något speciellt hos sjömännen och den lilla hamnbyn och bestämmer sig för att stanna. Han bestämmer sig för att göra gruppen till något stort, samtidigt som han blir kär i byn och dess invånare.
Den skrovliga whiskyrösten uteblir.
Att göra en film om musik och band är just nu lika populärt, om inte ännu populärare, som att göra film om superhjältar. Men Fisherman’s Friends handlar det inte om bandets resa till att bli världskända och rika (tänk Bohemian Rhapsody). Här är kärnan det som ligger bakom musiken; alla historier och relationer. För trots att bandet spelat på Glastonbury – ja, de finns på riktigt – så är det inte kändisskapet som är viktigt för sjömännen, och det lyser igenom i filmen.
Hur är musiken då? Musiksmak skiljer ju sig en hel del från person till person, precis som filmer, men jag var riktigt imponerad. Gillade det verkligen. Tänk en blandning mellan Mumford & Sons och Dubliners så kommer du relativt nära. Fina sånger från förr, sjungna av män med förvånansvärt bra röster. Saknar dock lite whiskyröster likt Ulf Lundell, speciellt med tanke på att de inte gör annat än att dricka whisky och fiska.
Att en film är baserad på en verklig händelse betyder sällan att det känns äkta. Men här känns det verkligen genuint äkta. Visst, det är ibland lite väl tjatigt med alla snabba one-liners och kommentarer mellan gubbarna, men det är så tugget på pubarna i England är. Det är med andra ord väldigt brittiskt. Likaså känns miljöerna – mycket pubar – äkta och ofta väldigt lockande. Ibland kan det dock bli lite mycket drönarbilder á la ”Hem till gården” eller liknande. Manuset är inte alls krystat utan det känns snarare som att någon suttit på en pub och bara bandat alla samtal.
För att vara en film om musik så hamnar musiken mycket i glömska och fokus hamnar istället en del på bandmedlemmarnas problem. Problem med ekonomi, kärlek, saknad och jobb. Dock gör det inget här, problemen är intressanta, välbyggda och får ens sympati. Det är också en hel del fokus på pubbesök och när nästa öl ska sänkas, men när musiken och sången väl kommer är det som sagt en ren njutning.