Every Thing Will Be Fine (2015)
Filmens titel känns som ett hån mot publiken.
Under en kanadensisk vinter sliter författaren Tomas Eldan (Franco) med sin skrivkramp. Att hans förhållande med Sara (McAdams) strular gör inte saken bättre. En kväll när Tomas är påväg hem vänds hans värld upp och ner när han uppfyller alla bilisters värsta mardröm; att köra på ett barn. Det är inte bara Tomas värld som går i kras, den ensamstående modern Kate (Gainsbourg) drabbas hårt och likaså kommer hennes son Christopher (Naylor) att färgas för livet. Frågan är, kan någon av dessa människor någonsin gå vidare?
Trots att Every Thing Will Be Fine har en lovande story står det klart från första scenen att detta kommer att bli en ruskigt utdragen bioupplevelse. Damm faller långsamt framför kameran i motljus, stråkar sveper in. Vi befinner oss i en tvåkvadratsstuga där en huttrande James Franco vaknar upp. Repetitivt suckar han högt för att ingen i biopubliken ska missa att det är en besvärad man i ett kallt landskap vi har att göra med. Ett montage av närbilder på Francos lidande blickar avlöses med ett anteckningsblock som ligger bredvid sängen. Blocket sticker ut ur bioduken med hjälp av filmhistoriens mest meningslösa 3D-effekt - en bild Wenders växlar till om och om igen tills Franco äntligen plockar upp blocket. När han väl skriver vinklar han blocket på ett väldigt märkligt sätt för att vi i publiken ska kunna se hans djupa funderingar.
Läs också: De 25 bästa filmerna 2015
I samma tempo och med samma övertydliga berättande tuffar Every Thing Will Be Fine på i två outhärdliga timmar. Redan en halvtimme in i filmen satt flera i publiken och suckade ikapp med Franco. Om filmen inte hade varit så lång hade den förmodligen haft kultpotential. Skådespelet är under all kritik och i vissa scener känns det som om att hela besättningen har gett upp. Dessutom, hur pinsamt roligt är det inte att höra Rachel McAdams köra en fransk brytning som mest låter som en Tommy Wiseau-imitation?
Som jag ser det har Wim Wenders gjort två smarta drag med "Everything Will Be Fine":
1) Att ersätta nästan all dialog med svenskproducerad Hollywoodesque musik. Varför är det lyckat? Jo, även om musiken inte är särskilt inspirerande överträffar den dialogen. Det är bara Gainsbourg som inte verkar läsa sina rader för första gången, men även det hon säger känns parodiskt utstuderat.
2) Att marknadsföra filmen som en 3D-upplevelse. Även om 3D:n är fullständigt meningslös kanske ett drama i 3D kan locka några nyfikna stackare till salongen.
Det är svårt att tro att det är en trefaldigt Oscarsnominerad regissör som ligger bakom detta fatala misslyckande.
Bäst: Olycksscenen innehåller ett par överraskande moment.
Sämst: Att det inte går att vrida tillbaka tiden och undvika denna skräckupplevelse.