En labyrint av lögner (2015)
Nürnbergrättegångarna, som hölls efter andra världskrigets slut, är något som de flesta av oss har fått läsa om. Tyvärr har de precis lika viktiga Frankfurt-Auschwitz rättegångarna inte uppmärksammats på samma sätt. Något det förhoppningsvis blir ändring på efter premiären av En labyrint av lögner.
Året är 1958, vi befinner oss i Frankfurt, i ett efterkrigstidens Tyskland vars ekonomi nu går på högvarv. Många vill helst bara glömma allt som hände under det stora kriget och istället fokusera på framtiden. För några är detta inte lika lätt. Redan i den första scenen möter den judiska konstnären Simon Kirsch (Johannes Krisch) en av sina största fiender, den före detta nazisten Alois Schulz (Hartmut Volle) som numera är lärare. Deras möte blir startskottet på en riktigt nagelbitare till film.
Kirsch gör vad han kan för att få rättvisa men ingen verkar vilja hjälpa honom. Tillslut får han dock tag på en ung åklagare, Johann Radmann (Alexander Fehling), som ställer sig på Kirschs sida.
Med en orubblig vilja lyckas Radmann till slut komma över olika bevis mot ett flertal SS-män som tjänstgjorde i det fruktade Auschwitz. Men både fasorna från det förflutna, och den fientlighet han möter i sitt arbete, för Johann allt närmare ett sammanbrott. Radmann motarbetas av både allmänheten och myndigheter, ja till och med på högsta regeringsnivå. Jakten på sanningen är svår att nå i en labyrint av lögner.
Giulio Ricciarielli har skapat en spännande politisk thriller om ett efterkrigstyskland. Det är intressant att få en bild av hur mycket skuld och förnekelse som färgade samhället. Än i våra dagar pågår jakten på före detta nazister. Tyvärr ägnas handlingen åt en del sidospår som tyvärr bara rinner ut i sanden och filmen hade mått bättre av att ge dessa sidospår mer speltid.
Bästa: Ricciarellis förmåga att få tittaren att hela tiden ha fokus. Jag hade dumt nog svept en kaffe precis innan filmen började. Har nog aldrig varit med om ett snabbare toabesök.
Sämsta: Alla sidospår som lämnas åt slumpen.