Eddie the Eagle (2016)
Den verklighetsbaserade historien om Eddie "The Eagle" Edwards (Taron Egerton). En ung man med alla odds emot sig, men som på 1980-talet bevisade för hela världen att allt är möjligt med en gränslös kämpaglöd och stenhård disciplin.
Redan som liten hamnade han på efterkälken i sin atletiska utveckling på grund av sina svaga knän. När läkarna väl gav honom klartecken fanns det bara ett mål, att på något sätt delta i de olympiska spelen. Flera tester av idrottsgrenar och trasiga glasögon senare var han nära att ge upp drömmen för att istället ta anställning hos sin far som murare. Men ödet hade andra planer då det första jobbprojektet råkar ligga granne med stans skidanläggning.
Eddie börjar med utförsåkning, tävlar och vinner många priser. Men när uttagningarna till Storbritanniens OS-lag äger rum blir han i ett tidigt skede ratad med hårda ord från valkommitténs ledning. Slutsatsen blir att backhoppning är hans sista chans. Med sin mors fulla stöd i ryggen reser han till en övningsanläggning i Tyskland där han möter amerikanen Bronson Peary (Hugh Jackman), en avdankad hoppare som numera fastnat i spritmissbruk och sin egen bitterhet. Med lite övertalning blir han tillslut Eddies coach och nu fast besluten att se till att han blir den första att representera sitt land inom grenen sen 1920-talet.
Jag älskar en underdog-saga. Den lilla människan som alltid har fått höra att han inte räcker till eller duger till någonting mer än ett vanligt, enkelt levnadssätt, men som vägrar lyssna på det örat och istället klättrar över varenda hinder som placeras framför hans fötter. Eddie the Eagle är en mycket inspirerande berättelse med förmåga att ge vilken tvivlare som helst modet att följa sitt hjärtas högsta önskan. Det är nästan för bra för att vara sant, men med vetskapen om att så inte är fallet är denna feel good-film väldigt lätt att ta till sig av. Starka känslosamma resor ackompanjerat till fantastisk musik av Matthew Margeson berör långt in på djupet.
Egerton och Jackman levererar även stabilt, båda två. Efter Kingsman: The Secret Service har Egerton blivit lite av en favorit i mina ögon vars karriär jag ser fram emot att få följa framöver. Med imponerande kroppsspråk och ansiktsuttryck ger han liv till sin roll och fångar publiken på nolltid. Jackman hjälper till och lyfter honom väldigt väl och samspelet de emellan gör att Eddie the Eagle ständigt håller sig underhållande.
Det som dessvärre drar ner betyget är den misslyckade balanseringen. Det finns så många toppar och dalar i handlingen, och när alla upplevs som filmens höjdpunkt eller värsta tragedi får jag svårt att bry mig så mycket som jag önskar. Framåt slutet känner jag nästan hur mitt sympatiförråd har börjat tryta och bara vill att storyn skulle komma förbi kullen till andra sidan så handlingen kan fortsätta. Det funkar inte att försöka få publiken att bli lika glad vid varje framgång eller lika sorgsen vid varje bakslag. Hade Fletcher istället försökt att välja ut ett eller två tillfällen att fokusera lite extra på hade han kunnat uppnå den önskade effekten.
Bäst: Filmmusiken. Flera gånger kom jag på mig själv med att va helt betagen av den.
Sämst: För många toppar och dalar på samma nivå som nästan tömmer min emotionella depå.