Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Foto: Njutafilms

Drive My Car (2021)

  • 2 tim 59 min
  • Drama
Sebastian Hansson | Recension
05 februari 2022
Sebastian Hansson | Recension
05 februari 2022

Japans tre timmar långa Oscarsbidrag lever upp till hypen

Sebastian Hansson har varit på Göteborg Film Festival och sett den prisbelönta "Drive My Car". Han kan både konstatera att den inte är för alla men att den samtidigt är hypnotiserande bra.

  • Regi:
    Ryusuke Hamaguchi
  • Manus:
    Ryusuke Hamaguchi och Takamasa Oe
  • I rollerna:
    Hidetoshi Nishijima, Reika Kirishima, Tōko Miura, Masaki Okada m.fl.

“Åh, ääääntligen tog den slut! Jag trodde aldrig att det skulle vara över. Om du tyckte att det där var bra blir jag provocerad.”

Jag möter min partners blick och kan inte låta bli att småle. Ryusuke Hamaguchis tokhyllade tretimmarsdrama Drive My Car väcker onekligen starka känslor.

Drive My Car är en film som gör i princip vad den vill, helt obrydd om att konventionella filmregler skriker åt den att rätta sig i ledet. Berättelsen bygger på en novell av Haruki Murakami och kretsar kring skådespelaren och regissören Yūsukes (Hidetoshi Nishijima) sorgearbete efter att ha förlorat sin fru och dotter. Innan fruns bortgång förstår vi att de har ett ansträngt förhållande. Hon är otrogen men han väljer att se bortom det och avslöjar inte för henne att han känner till det. På något vis älskar de fortfarande varandra. Vad som förorsakar hennes otrohet får vi aldrig reda på. Plötsligt är hon nämligen död i en hjärnblödning. Efter det otroligt effektiva anslaget på cirka 40 minuter börjar filmen “på riktigt”. Två år senare ska Yūsuke regissera en uppsättning av Tjechovs pjäs Onkel Vanja. Till sin hjälp samlar han in både nya bekantskaper men också en av de som hans fru var otrogen med. Låt den intrigen börja.

Drive My Car klarar sin omfattande spellängd

Drive My Car
Foto: Njutafilms.

Vad många kanske undrar över är om filmen berättigar sin längd på tre timmar. Både ja och nej. I mina ögon ska det verkligen mycket till för att försvara en sådan längd. Drive My Car hade absolut kunnat trimmas ner både här och där. Behöver jag se en bil köra på en motorväg i 30 sekunder? Nja. Behöver jag verkligen en 25 sekunder lång närbild på en karaktärs ansikte igen? Nja. Fast ändå jo. Filmens tematik kring sorg blir så mycket mer drabbande eftersom den inte vill skynda. Runt om Yūsuke tillåts ett stort karaktärsgalleri av biroller, som också bär på något trasigt, ta plats. Framför allt är det den växande relationen till Yūsukes chaufför som tillåter honom att bearbeta det förflutna.

Filmen består till stor del av nästan hypnotiska dialogscener. Karaktärer kan ibland tala i minuter och det är framför allt då som det välskrivna manuset verkligen skiner. Den närmaste liknelse jag kan komma på är att totalt uppslukas av en roman (om det låter osexigt kanske den här filmen inte är något för dig). Trots långa dialogscener finns det nästan lika många delar där det outsagda får ta plats. Som publik tillåts jag betrakta och tolka det jag ser. På så sätt skapas en balansgång där jag både förväntas ta ansvar för att förstå innehållet, men där filmen också ger mig tillräckligt med intrigsmulor för att förstå.

Inte en film för alla

Drive My Car
Foto: Njutafilms.

För att återknyta till min partner. Jag lyckades inte övertyga honom om filmens kvaliteter. Förhoppningsvis kan den här texten göra det. Oavsett kan han få vara ett exempel på att det inte är en film för alla. Jag har full förståelse för om tempot upplevs som sävligt och att längden kan ses som en dödsdom. För oss andra är det däremot en vacker och finstämd upplevelse även om jag undviker att slänga mig med ord som "mästerverk".

Drive My Car har svensk biopremiär den 1 april.

NÄSTA ARTIKEL