Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Don Jon

Don Jon (2013)

  • 1 tim 30 min
  • Komedi
Axel Diedrichs | Recension
16 april 2015
Axel Diedrichs | Recension
16 april 2015

Don Jon (Joseph Gordon-Levitt) är präglad av sitt porrberoende och finner det därför svårt att uppskatta en kvinnas närhet.

  • Regi:
    Joseph Gordon-Levitt
  • Manus:
    Joseph Gordon-Levitt
  • I rollerna:
    Joseph Gordon-Levitt, Scarlett Johansson, Julianne Moore, Tony Danza m.fl.

1988 gjorde den då sjuårige skådespelaren Joseph Gordon Levitt scendebut med hit-serien "Family Ties". 25 år senare gjorde han ytterligare en debut – Don Jon. Filmen är regisserad av den tvåfaldigt Golden Globe nominerade Levitt som också spelar huvudrollen Jon Martello. Och oj, vad han bjuder på sig själv.

Jag tror att de som är vana vid att se Levitt i oskyldiga roller likt de i Ten Things I Hate About You och 500 Days of Summer kommer höja ögonbrynen av hans kontroversiella kärlekssaga. Martello är en sexistisk pornografi-narkoman som objektifierar kvinnor. Med sin förmåga att alltid ta med sig ”tior” hem från klubben kallar hans kompisar honom för ”Don Jon”. Men trots att Martello lever det liv han alltid önskat så saknas det något. Inte ens den finaste romansen är tillräcklig för att mäta sig med den trans han finner i porrvärlden.

don-jon
Foto: Noble Entertainmen.

Martellos beroende blir ett allvarligt problem för honom när hans tänkbara livskärlek Barbara (Scarlett Johansson) dyker upp. Med henne i sitt liv, tvingas han att välja vilken kärlek han vill behålla. Ursnygge Barbara kastar Martello ur sin safe zone och får honom att återvända till plugget. Tveksam till sitt nya liv träffar han den också rubbade kvinnan Esther (Julianne Moore). Esther är en trött medelålderskvinna och en oväntad gnista tänds emellan dem. Först nu får vi svar på om Martello kan förvandla sig till en mindre utseendefixerad människa och äntligen hitta balans i sitt liv, eller om han är dömd att förbli olycklig.

I sin regidebut imponerar Levitt och ger Hollywood en oförfinad och ärlig kärleksberättelse, något de har på tok för få av. Men problemet jag har med Don Jon är att den brister i form av roliga biroller. Martellos hetsiga italienska far (Tony Danza) är inte tillräcklig. I slipade romantiska komedier har huvudrollerna suveräna sidekicks; Philip Seymour Hoffman Along Came Polly (2004), Carrie Fisher och Bruno Kirby i When Harry Met Sally (1989).

Men "Don Jon" har en kontroversiell sida som är viktig att se och jag hoppas att Levitt fortsätter att göra lika intressanta filmer som utmanar mig som tittare.

NÄSTA ARTIKEL