Dolittle

Dolittle (2020)

  • 1 tim 41 min
  • Äventyr, Komedi
August Klittmar | Recension
22 januari 2020
August Klittmar | Recension
22 januari 2020

Mekaniskt och tråkigt äventyr med Dr. Dolittle.

När Robert Downey Jr. tycks ha lagt Iron Man-dräkten på hyllan, tar han sig an den ikoniska rollen som Dr. Dolittle. Här agerar han mot animerade djur när han tillsammans med en beundrande pojke ger sig ut för att finna en ovanlig växt, som sägs kunna bota alla världens sjukdomar. Filmen riktar sig till en yngre publik, men de lär inte uppskatta denna trista och halvdant animerade film.

  • Regi:
    Stephen Gaghan
  • Manus:
    Stephen Gaghan, Dan Gregor, Doug Mand m.fl.
  • I rollerna:
    Robert Downey Jr., Antonio Banderas, Michael Sheen, Jim Broadbent, Harry Collett, Carmel Laniado m.fl.

En snabb koll på IMDb visar att produktionsbudgeten för Dolittle estimeras till hisnande 175 miljoner dollar. Det är förbluffande, inte minst med tanke på hur halvdan datoranimeringen är. Den där magin som kan uppstå i en bra äventyrsfilm – exempelvis Hugo (2011) eller Djungelboken (2016) – är som bortblåst. Dolittle utgör inget mindre än ett bevis på att en stor budget inte alltid behöver resultera i en absorberande iscensättning.

Nåväl. Dolittle (Downey Jr.) har hållit sig gömd i sitt residens ända sedan hans fru, under en expedition, tragiskt nog dog till sjöss. De enda han omger sig med är djuren; i filmens inledning spelar han schack, med möss som spelpjäser, mot en gorilla. Men när den djurälskande pojken Tommy (Harry Collett) av en slump upptäcker Dolittle och hans hem, tar den gamle doktorns liv en drastisk vändning.

Den engelska drottningen är allvarligt sjuk och på order av hennes dotter Rose (Carmel Laniado) får Dolittle och Tommy i uppdrag att hämta hem en ovanlig växt, som sägs kunna bota alla världens sjukdomar.

Känns mest som en tillgjord barnteateruppsättning.

Robert Downey Jr. i Dolittle.
Foto: Universal Pictures.

Författaren Hugh Lofting släppte första boken om Doktor John Dolittle år 1920. Berättelserna om läkaren som kan prata med djur har sedan dess filmatiserats ett antal gånger. Exempelvis i Doktor Dolittle (1967) med Rex Harrison i titelrollen.

Eddie Murphy gjorde en övertygande tolkning av rollen i Dr. Dolittle (1998) och Dr. Dolittle 2 (2001). I de två filmerna användes mestadels riktiga, tränade djur. Med hjälp av diskret animering fick man det att se ut som att djuren pratade, vilket blev ganska roligt. I Dolittle är djuren istället helt datoranimerade på ett ganska mediokert sätt. Detta förenat med faktumet att dialogen är förvånansvärt innehållslös, tror jag gör att djuren inte upplevs som trovärdiga för publiken.

Robert Downey Jr. hade säkerligen kunnat göra en bra roll som Dr. Dolittle, men här agerar han på ett konstlat sätt. Detsamma kan man säga om en av filmens skurkar, spelad av Michael Sheen. Deras spel, i kombination med filmens dåliga produktionsdesign, bidrar till känslan av att man som tittare ser en tillgjord barnteateruppsättning snarare än en påkostad film.

Jag kan inte heller påstå att det finns något vidare starkt patos i filmen. Relationen mellan Dolittle och Tommy ges inte mycket utrymme att utvecklas. De ska bara ta sig från en punkt till en annan och utföra det filmens handling kräver. Resultatet är en mekanisk och riktigt tråkig äventyrsfilm.