Recension: Den lilla sjöjungfrun (2023)

Att se Ariel igen är som att träffa en gammal vän och ingenting har förändrats under alla åren man har varit ifrån varandra. I Rob Marshalls remake av den tecknade klassikern är hon precis som vi minns henne – en drömmare, smått naiv, och älskvärd utan dess like. Som en av Disney legendariska originalprinsessor har den lilla sjöjungfrun varit en idol för små barn i över 30 år med sin klara sirensång, sitt vilda röda hår och självklart – stjärtfenan. Det är ingen överdrift att påstå att en hel generations största dröm var att få simma bland sjöjungfrur när Den lilla sjöjungfrun (1989) släpptes. 

Precis som många andra hade jag tappat hoppet om Disneys alla remakes, den ena sämre och mer icke efterfrågad än den andra, men det enda jag fylldes av när de välbekanta tonerna fyllde biosalongen var nostalgi. Och kanske en snudd... "Äntligen"? Äntligen har Disney hittat rätt.

För den som har bott under en sten (eller på havets botten) så är Disneys Den Lilla Sjöjungfrun baserad på den danska författaren H-C Andersens bok med samma namn. Självklart fick sagan passera Disneyfiltret ett par varv när den först kom ut för 30 år sedan eftersom förlagan är milt sagt lite brutalare och inte så barnanpassad. Sagan handlar om Ariel (Halle Bailey), en av sju döttrar till havsguden Triton (Javier Bardem). Som den yngsta i syskonskaran är hon nyfiken och äventyrlig och liksom alla småsyskon där ute: helt omöjlig att kontrollera. Ariel har en djup fascination av människornas värld men den är strikt förbjuden att andas ett knyst om enligt hennes stränga far. När hon under en storm räddar människoprinsen Erik finns det dock inget som kan stoppa henne från att vara med honom igen. Hon sluter en deal med havshäxan Ursula (Melissa McCarthy) för att bli människa och fånga Eriks hjärta - vilket häxan gör allt för att sätta stopp för.

Ariels revansch för Disneyprinsessorna

Det detta återberättade gör rätt är att den behåller och förstärker allt det man älskade med originalfilmen och förbättrar det som första filmen kunde ha gjort bättre. Musiken i denna version är kort och gott magisk och påminner en ännu en gång om varför kompositören Alan Menken är en av vår tids musikaliska genier. Tillsammans med Lin Manuel Miranda har den ikoniska musiken fått en modern tolkning som slår på alla hjärtsträngarna och till och med får en att skratta till. 

Flera så kallade "disneyprinsessor" har målats upp som svaga och personlighetslösa, oftast för att de har förlitat sig på att män ska rädda dem. Ariel är inget undantag men författarna och Marshall har ändå lyckats förvandla henne till en mer självständig kvinna som visar förnuft, charm och kvickhet. Där den tecknade Ariel målades upp som lite bortkommen och barnslig är Halles tolkning mogen och med huvudet på skaft, även om hon också styrs av sitt hjärta. Någon som däremot knappt förändrats från originalet är skurken Ursula och tack gode gud för det! Havshäxan Ursula är med sin draginspirerade look, starka röst och mörka humor en legendarisk antagonist som man älskar att hata. Så varför ändra något som redan är perfekt?

En kan inte prata om Den lilla sjöjungfrun utan berömma den enastående världen som teamet skapat tillsammans. Undervattensvärlden är färgsprakande och fylld av magisk realism med verklighetstrogna havsvarelser och korallrev medan livet på land är inspirerat av soliga Karibien med bara ett kryddmått brittisk imperialism (en kan väl inte få allt). Det flera ogillade innan filmens släpp var att Ariels trogna kamrater fisken Blunder, krabban Sebastian och måsen Måsart såg alldeles för realistiska ut och inte alls "gulliga" som disneydjur ska göra. Skådespelarna bakom dessa karaktärer gör dock ett utomordentligt jobb med att blåsa liv i dem och deras roll som comic relief med eller utan läskiga fiskögon är ett välkommet inslag.

Lilla sjöjungfrun har premiär den 26/5. Gör dig själv en tjänst och se den. Jag lovar att hoppet för Disney ännu inte är ute.