”Digger” är filmskapande på högsta nivå – Filmtopp hyllar Tom Cruise-rullen

I början av året skrev jag en lista om fem kommande storfilmer som jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Fem filmer med potential att både krascha och flyga högt. Den jag kanske var mest nervös över på förhand var Digger och den känslan har hållit i sig under året. 

Så mycket av marknadsföringen kring filmen tycks har kretsat kring att bygga upp hur skruvad Tom Cruise titelkaraktär är och hur galet han tar ut svängarna i sitt skådespel. Det har känts lustigt och väckt nyfikenhet, men samtidigt substanslöst och ibland en gnutta desperat. 

Efter att jag till slut fått se filmen kan jag äntligen pusta ut. Det här är bra. Riktigt, riktigt bra, för det mesta. Visserligen lämnar jag biosalongen lite trött i huvudet och inte hundraprocentigt tillfredsställd, men ändå otroligt imponerad.

För oj, vad Digger är imponerande på många plan. Den är stundtals mästerlig, till och med.

”Digger” är någonting utöver det vanliga

Det här blir en svår recension att skriva. Att djupdyka för mycket i handlingen hade förstört tittarupplevelsen, men samtidigt är det vändningarna i berättelsen, även de tidiga (kanske framför allt de tidiga), som är helt avgörande för analysen av filmen. Men jag ska göra ett försök att få ut mina poänger och samtidigt styra bort från alla spoilers.

I sin mest koncentrerade form handlar Digger om oljemogulen Digger Rockwell (Cruise), en man så mäktig och rik att han har direktkontakt med presidenten och lyckats hålla sin stackars katt vid liv i 38 år (om inte det är ett tecken på makt, så vet jag inte vad). När Diggers hungrigt grävande oljemaskineri utlöser en naturkatastrof blir det upp till honom själv att försöka lösa problemet – och kanske finns det till och med en och annan möjlighet att utnyttja i situationen.

Det här är en satirisk film som svingar mot industrin för fossila bränslen, men även politiker, andra makthavare och till och med mänskligheten i stort, som ofta säger en sak men låter bekvämligheten ta över hand när det väl kommer till kritan. 

Innan jag såg filmen var det de satiriska aspekterna som oroade mig mest. Jag var rädd att regissör Alejandro G. Iñárritu (Birdman, The Revenant) skulle gå så huvudstupa in i det parodiska att resultatet skulle bli pajigt. En bit in i filmen känns den risken fortfarande överhängande, men precis då tar berättelsen en vändning som helt tar udden av alla mina farhågor, och intygar mig om att jag befinner mig i trygga händer. Iñárritu vet exakt vilken typ av film han gör, exakt vilka fallgropar han bör undvika och exakt hur han ska manipulera publikens känslor på bästa sätt. 

Vissa poänger blir i slutändan övertydliga, men det hör också satir till.

Digger rymmer så många tankar, idéer, originella utföranden och lager att det är närmast ofattbart att Iñárritu lyckats skapa en film som ens känns sammanhängande. Till råga på det är hantverket – foto, scenografi, skådespeleri m.m. – klanderfritt.

Digger är filmskapande på högsta nivå.

Tom Cruise påminner oss om vad han inte ger oss tillräckligt av

I typ 20 år nu har vi fått se Tom Cruise slajsa igenom luftmotståndet med fullt uppspända händer, samtidigt som han i full galopp jagar de farligaste skurkarna på planeten. Han har kastat sig ut från skyskrapor. Han har kört loopar med stridsflygplan. Bomber och granater sprängs omkring honom. Filmerna Cruise har serverat har ibland varit riktigt bra och nästan alltid fartfyllda, men sällan satt hans skådespelartalang i rampljuset. 

Med Digger får han äntligen visa att han inte bara är en av filmvärldens största stjärnor än i dag, utan också varför han en gång även ansågs vara en av branschens bästa på sitt yrke. I Digger får Cruise mer eller mindre visa upp hela sitt register (förutom de där hoppa från byggnaderna-impulserna), och oj vilken bredd han har. Hans insats i Digger är knappast den bästa jag sett av en stjärna, men den är det bästa jag sett från Cruise på otroligt länge. Sättet som han sömlöst går från uppblåsta larger than life-ögonblick till seriöst drama kan säkerligen leda till en Oscarsnominering.

Skådespelarprestationerna är överlag en av filmens styrkor, för Cruise är långt ifrån ensam om att briljera. Riz Ahmed och John Goodman står båda för riktigt minnesvärda insatser. Likaså alltid så skickliga Sandra Hüller, men hennes karaktär är dessvärre något underutnyttjad. Detsamma gäller Jesse Plemons. Genomgående är dock insatserna så solida som det går att önska. 

”Digger” är vår tids ”Dr. Strangelove”

Det råder inga tvivel om att Iñárritu har försökt skapa någonting som liknar vår tids Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964). Blinkningarna till Stanley Kubricks mästerverk är tydliga, men Digger känns aldrig som en imitation. Den står helt och hållet på egna ben, anpassad efter samtidens problem och med egna unika och oförglömliga karaktärer. 

En jämförelse mellan de två filmerna känns överflödig och orättvis, men att ens kunna nämna Digger i samma mening som Dr. Strangelove, utan att det känns främmande att jonglera dem i samma tanke, säger mycket om vilket fantastisk jobb Iñárritu har gjort.

En av årets bästa filmupplevelser

Samhällskommentarerna är så många att hjärnan känns utarbetat mot slutet av filmen – vilket inte är en helt angenäm känsla – och balansen mellan den skruvade satiren och berättelsens mer jordnära aspekter är inte så jämnfördelad som jag personligen hade önskat. Bortsett från det är det däremot bara att ställa sig upp och applådera. 

Jag förstår om det inte är en film som faller alla i smaken, men de skickliga krafterna som ligger bakom verket går inte att förneka.

För mig är det här en av årets hittills bästa filmupplevelser – tack för det, Iñárritu!

”Digger” har svensk biopremiär fredag den 2 oktober.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Digger