Diamantino

Diamantino (2019)

  • 1 tim 36 min
  • Komedi, Drama, Fantasy
Rasmus Torstensson | Recension
26 juli 2019
Rasmus Torstensson | Recension
26 juli 2019

Diamantino - En genremix som träffar mitt i prick!

Portugisiska "Diamantino" är minst sagt en omtumlande upplevelse. Denna ljuvliga mix av genrer lyckas med konststycket att göra politiska poänger och samtidigt vara vansinnigt underhållande. Många gånger under filmens gång hinner jag tänka "vad är det här?". För att slutligen komma fram till svaret "helt underbart!".

  • Regi:
    Gabriel Abrantes, Daniel Schmidt
  • Manus:
    Gabriel Abrantes, Daniel Schmidt
  • I rollerna:
    Carloto Cotta, Cleo Tavares, Anabela Moreira m.fl.
Diamantino
Foto: Folkets Bio.

Diamantino (Carloto Cotta) är världens bästa fotbollsspelare. I VM-finalen mot Sverige (!) tappar han dock känslan, missar sin viktigaste straffspark och karriären är därmed över. För att försonas med sig själv ger sig den internationella superstjärnan ut på en minst sagt vrickad irrfärd innehållandes neo-fascism, flyktingkrisen, genetisk modifikation och oväntad kärlek.

Låter beskrivningen av filmens handling aningen luddig? Det är precis vad den är – på ett fantastiskt sätt! Det är svårt att placera Diamantino i en specifik genre eftersom den gränsar till så många. Dels är filmen någon sorts "queer-sci-fi", dels är den politisk satir. Tonen påminner om klassisk komisk B-film, självmedveten om sin egen löjlighet. Samtidigt är filmen stundtals sylvasst allvarlig i sina betraktelser om den rådande politiska situationen i Europa,  synen på sexualitet och kön samt en allt mer banal kändiskultur. Både manus och utförande skall auteurerna Gabriel Abrantes och Daniel Schmidt berömmas för.

Komedi på riktigt hög nivå.

Framförallt är det dock komedi på riktigt hög nivå, mycket tack vare karaktären Diamantino. I en sekvens påpekar en hjärnforskare att hans hjärnkapacitet går att likna vid ett barns men att han besitter ett större medlidande än någon annan. Skämtet om godhetsknarkande kändisar tas ännu längre när Dimantino bestämmer sig för att adoptera ett flyktingbarn, som visar sig vara en undercover-agent (Cleo Tavares). Dynamiken som skapas mellan dem ger upphov till många skratt, som när Diamantino skall natta en fullvuxen kvinna i tron om att det är hans "nya son". Carloto Cotta i huvudrollen gör en strålande insats i vad som måste vara årets hittills bästa komiska prestation.

Humorn i filmen påminner om Taika Waititis "What We Do in the Shadows" (2014). Karaktärerna placeras i fullständigt absurda situationer och agerar som man minst tror att de ska göra. Överlag är Diamantino dock en sorts europeisk variant av Boots Rileys Sorry to Bother You (2018). En film som skildrar det politiska klimatet i USA genom humor och science-fiction.

Sammantaget är "Diamantino" årets positiva överraskning och ett underhållande organiserat kaos av sällan skådat slag. Vad som hade kunnat vara årets spretigaste film, hålls samman tack vare filmskaparnas förtroende för sitt material. Filmen är många gånger galet rolig samtidigt som den också säger väl valda saker om vår samtid. Vilken käftsmäll!

Vill du se mer riktigt bra film? Spana in vår lista över de bästa filmerna 2019!