Den of Thieves (2018)

Christian Gudegasts Den of Thieves inleder med sanslös statistik om Los Angeles - världens huvudstad när det kommer till bankrån. Tydligen äger de rum var 48:e minut (jag är något skeptisk till den siffran). Bäst i branschen är Ray Merrimen (Pablo Schreiber) som tillsammans med sina kumpaner planerar att råna en Federal Reserve Bank downtown som aldrig blivit rånad tidigare. På andra sidan lagen får "Big Nick" (Gerard Butler) upp ögonen för Merrimen och således inleds en 140 minuter lång katt- och råttalek.

Influenserna i filmen är tydliga. Från Ben Afflecks The Town till Bryan Singers De misstänkta. Allra mest aspirerar Den of Thieves däremot till att vara en uppdatering av Michael Manns mästerverk Heat med Al Pacino och Robert De Niro. Merrimen och Big Nick har till och med ett möte på en skjutbana som är snarlik den kända restaurangscenen i Heat där de möts öga mot öga, båda medvetna om varandras identiteter. Också själva slutjakten bland containrar är tydligt hämtad ur Manns film.

Där slutar dock likheterna. Pacinos och De Niros karaktärer var djupa och komplexa, medan Butler och Schreiber, plus deras respektive följen, i princip bara är stora män med stora vapen. Machokulturen hägrar i båda lägren; Merrimen med sitt kriminella gäng och Big Nick med sina poliskollegor. Tanken är väl att de ska verka tuffa, men det blir bara löjligt. Karaktärerna är så underutvecklade att det nästan blir svårt att skilja på vem som är vem, det finns ingen man varken hejar på eller bryr sig om. Regissör Gudegast gör ett tafatt försök att skapa sympati för Big Nick då hans barn "tas ifrån honom" av sin fru, men eftersom anledningen är att han vänstrat med en strippa, blir effekten snarare motsatt.

Den of Thieves fungerar bäst när den inte tar sig på så stort allvar. När den inte utger sig för att vara annat än en lätt actionrulle. Merrimens kompanjon Enson Levoux (rätt bra spelad av 50 Cent) har en dotter som ska gå på bal. Hennes dejt anländer och Levoux leder genast in honom i ett rum fyllt med ett tiotal muskelknuttar som tittar ondskefullt på honom för att förmedla vad som kan hända om han inte behandlar dottern väl. Den här typen av scen hade jag velat se mer av.

De komplicerade rånen utförs och iscensätts relativt skickligt, det går inte att neka. Svåra och kreativt uttänkta manövrar, minutiös tajming och högljudda skottlossningar. De långa rånsekvenserna är tillräckligt svettiga för att motivera ett biobesök, men resten av filmen är en förlegad besvikelse.