Den blomstertid nu kommer

Den blomstertid nu kommer (2018)

  • 2 tim 9 min
  • Thriller
Charlotta Lundborg | Recension
15 juni 2018
Charlotta Lundborg | Recension
15 juni 2018

Filmkollektivet Crazy Pictures långfilmsdebut är snygg och ambitiös men ojämnt berättad.

Förväntningarna har varit höga på filmkollektivet Crazy Pictures debutlångfilm "Den blomstertid nu kommer", som är något så ovanligt som en svensk katastroffilm. Effekterna är läckra och ambitionsnivån hög, men berättandet är alldeles för ojämnt.

  • Regi:
    Crazy Pictures
  • Manus:
    Crazy Pictures & Christoffer Nordenrot
  • I rollerna:
    Christoffer Nordenrot, Lisa Henni, Jesper Barkselius, Pia Halvorsen m.fl.
Den blomstertid nu kommer
Foto: SF Studios.

I den lilla byn Vånga bor Alex (Christoffer Nordenrot) med sin mamma Klara (Ulrika Bäckström) och pappa Björn (Jesper Barkselius). Föräldrarna bråkar och Alex har inga vänner. Men han har sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), och de spelar ofta tillsammans på pianot i kyrkan. På julafton tröttnar Klara på Björn efter ännu ett raseriutbrott och ger sig av under natten för att aldrig mer återvända. Även Alex bestämmer sig för att lämna pappan. Många år senare är Alex en framgångsrik musiker som bor i Stockholm, men hans liv kommer snart att genomgå ännu en stor förändring när en mystisk attack plötsligt drabbar Sverige. 

Med en imponerade budget på 18 miljoner kronor skriver Den blomstertid nu kommer in sig i filmhistorien som en av få svenska katastroffilmer. Idén till filmen kom när kollektivet spekulerade om vad som skulle hända om de hörde varningssirenerna tjuta. Ett scenario de kände sig oförberedda inför. Ibland känns slutresultatet tyvärr inte mer än ett koncept, där det mest svenska vi har förstörs utan mer djup, inte minst Riksdagshuset. 

En film gör bäst i att förhålla sig till de regler den sätter upp och ibland går Den blomstertid nu kommer lite väl långt utanför sina egna ramar. Som när Björn hamnar i ett slagsmål med en utländsk agent. Varför motståndaren inte använder något vapen eller varför Björn plötsligt är Sveriges Jean-Claude Van Damme får vi aldrig något svar på. De scenerna passar inte in och snuddar i stället på att vara parodiska. I takt med att scener förefaller malplacerade, känns även berättartempot ryckigt.

Det är actionscenerna som är mest sevärda. Effekterna är i världsklass. När bilarna börjar krascha in i varandra och publiken inte får något svar på vad tusan det är som försiggår, ökar mitt sug för berättelsen och filmer av liknande slag. Förhoppningsvis banar Den blomstertid nu kommer väg för fler svenska mastodontfilmer med samma ambition. Vi behöver större variation i den inhemska produktionen.