Danny Boyle gör skvallerpressens födelse till punk i ”Ink” – och använder AI
Danny Boyle berättar hur The Sun blev Storbritanniens mest sålda tidning. Ett rusigt, roligt och obehagligt porträtt av när nyheter blev underhållning.
Recension: “Ink” (2026) – tight, kvick och laddad
Hollywood har tröttnat på rockstjärnor och börjat göra biopics om saker. Vi har sett filmer om hur BlackBerry-telefonen föddes, hur Nike fick sin basketsko och hur Tetris tog sig förbi järnridån. Nu är det en tidnings tur. The Sun, som förändrade hur vi läser nyheter. Att just Danny Boyle, mannen bakom Trainspotting och Slumdog Millionaire har fått berätta den historien känns nästan för passande. Hans filmer har alltid haft punkens puls. Det har även den här. Frågan är bara om den vet när den ska sluta spela.
En tidning som ingen ville ha
London, 1969. I en rökig lokal försöker Rupert Murdoch (Guy Pearce) övertala journalisten Larry Lamb (Jack O’Connell) att lämna ett tryggt jobb för att ta hand om tidningen han just köpt. The Sun är vid den här tiden ett skämt på Fleet Street med gammal utrustning och en upplaga som sjunker för varje vecka. Men Murdoch vill inte att Lamb ska tänka på vad tidningen är. Han vill att han ska tänka på vad den kan bli och på hur många den kan reta upp på vägen.
Det är en fantastisk öppning. Tight, kvick och laddad med samma spänning som ett första möte mellan två som snart ska bli både partners och rivaler. Bara de första tio minuterna gör filmen värd att se.
Fleet Street som garageband
Den första timmen känns mindre som ett media-drama och mer som berättelsen om ett punkband som repar i en källare. Lamb samlar ihop ett gäng begåvade missanpassade och tillsammans gör de allt man inte får göra med en tidning. Sex, tv och boxning hamnar på förstasidan. Varje rubrik ska ha en ordvits. Upplagan klättrar på en tavla på väggen som om den vore ett sport resultat.
Boyle är helt i sitt esse. Snabba klipp, snygga kameravinklar och ett soundtrack som blandar sextiotalskänsla med nyare band gör att redaktionen pulserar som en klubb klockan två på natten. Tidskänslan är ljuvlig. Cigarettrök som hänger under taket och ett England som fortfarande klänger sig fast vid efterkrigstidens stela formalitet precis innan någon bestämmer sig för att slå sönder den.
Jack O’Connells Larry Lamb är en arbetarkille från Yorkshire i ett rum fullt av folk födda med silversked i munnen. Han talar som om han utmanar någon att se ner på honom. En karismatisk och spänstig prestation. Guy Pearce är däremot så lugn som Murdoch att han nästan försvinner. Det är Lamb som hela tiden vill gå längre medan Murdoch ser oberörd ut från sidan. Med tanke på vad Murdoch senare byggde släpper filmen honom lite väl lätt.
Tåget som inte går att stoppa
Genom filmen återkommer bilden av ett tåg i full fart med huvudpersonerna ombord. Det är en enkel men effektiv metafor för det de har satt i rörelse. Något som får så stor fart att ingen längre kan styra det. Det är i de ögonblick då gränser passeras som filmen är som bäst. Det som var vulgärt blir vardag. Det som var respektabelt blir gammalmodigt. Man ser hur publikens aptit för underhållning sakta äter upp alla regler.
Men när tåget börjar spåra ur fungerar Boyles stil sämre. Den hysteriska energin som gör första timmen så rolig passar sämre när berättelsen blir mörkare och måste andas. I stället hoppar filmen från den ena vändningen till nästa utan att stanna upp och det som borde kännas tungt passerar förbi lika snabbt som en rubrik.
Trettio sekunder AI funkar inte
Det går inte att prata om Ink utan att nämna AI. Boyle har själv bekräftat att filmen innehåller ungefär trettio sekunder genererat material. Några gamla fotografier som väcks till liv och ett par möss som springer runt på redaktionen. Det är inte mycket men det syns och det stör mig. Ironin är svår att missa. Vid filmens premiär i Venedig varnade Boyle för att teknikjättarnas AI kan ersätta journalistiken. Att han sedan använder samma teknik i en film om journalistikens förfall i scener som lika gärna kunde ha klarat sig utan den känns onödigt.
Även slutet är filmens svagaste stund. Ett montage med nutida nyhetsklipp drar en rak linje från The Sun till sociala medier, Fox News och dagens desinformation. Poängen är för tydlig och lägger skulden för hela dagens klickjakt på en enda tidnings axlar utan att filmen har förtjänat den slutsatsen.
Ink är snabb, snygg och full av liv
Trots det är Ink snabb, snygg och full av liv. Den visar hur lätt det är att förföras av något man vet är dåligt för en. Precis som tidningen den handlar om är den svår att lägga ifrån sig även när man misstänker att den inte riktigt berättar hela sanningen.
”Ink” finns att se under Stockholms Filmfestival. Den 22 januari 2027 får den premiär på resterande av Sveriges biografer.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.
Info om: Ink
Speltid: 1 tim 56 min
Regi: Danny Boyle
I rollerna: Jack O'Connell, Guy Pearce, Georgie Henley, Claire Foy, Blake Harrison, m.fl.