Color Out of Space (2020)
Visuell LSD-trip med Nicolas Cage.
H.P. Lovecrafts novell från 1927 börjar som vilken film med Nicolas Cage som helst. Men låt dig inte luras, det blir snabbt något som inte liknar något annat du sett eller varit med om.
Familjen Gardner bor långt ut i vildmarken i New England, på en lantlig gård där det inte händer speciellt mycket. Men en natt lyser hela himmelen upp i en mystisk färg. När familjen vaknar dagen efter upptäcker Nathan Gardner (Nicolas Cage) att en meteor landat på familjens tomt. Då förändras deras liv drastiskt.
Meteorens krafter infekterar och förändrar gradvis allt i dess omgivning, även familjemedlemmarna. Familjen tvingas kämpa mot oförklarliga händelser i deras omgivning och i sig själva, allt eftersom deras liv blir en intensifierad mardröm.
Alpackor, hippiegubbe och en flippad Nicolas Cage.
Detta är inte bara en film. Det är en LSD-tripp och en resa. Resan och filmen börjar lugn och logisk. Men i takt med att vi rör oss framåt dras vi med djupare och djupare ner i en sorts psykos av ljus och ljud. Filmen blir allt mer märklig och oförklarlig, samtidigt som tittaren blir allt mer chockad och förvirrad. Inget är logiskt eller har någon förklaring, men det går inte att slita sig. Det är en film som inte liknar något annat. Både på gott och ont.
Något som ligger bakom filmens LSD-liknande känsla är filmens visuella effekter och ljudbild. Filmens färgsprakande ljus, ständigt föränderliga ljudmiljöer, musik och ibland avsaknad av ljud bidrar till en känsla som varierar mellan kuslighet, skräck och spänning.
Trots denna Lovecraft-skräckis bjuder på imponerande visuella effekter så faller den på sin tunna story. Vad som börjar som en lovande story slutar mest i allt mer eskalerande - och oförklarliga - galenskaper med en galen hippiegubbe, alpackor och en flippad Nicolas Cage.