KLART: Då har Beck #48 – Quid Pro Quo premiär!

Recension: Beck – Quid Pro Quo (2023)

  • 1 tim 30 min
  • Drama, Thriller
  • C More
Axel Diedrichs
Uppdaterad kl. 20:03 | Publicerad 13 mars 2023 kl. 18:03
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
ANNONS
ANNONS

Bör bäst betraktas som en brygga till nästa film

I den efterlängtade Beck-filmen ”Quid Pro Quo” är Kristofer Hivju tillbaka på fältet. Men även om berättelsen bidrar till helheten, och den norske stjärnan med nödvändig kvalitet till de dialogdrivna scenerna, känns filmen i sig för steril för att komma till liv på allvar.

  • Regi:
    Pontus Klänge
  • Manus:
    Dennis Magnusson
  • I rollerna:
    Peter Haber, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Anna Asp, Martin Wallström, Danilo Bejarano, Jonas Karlsson m.fl.

Med Beck – Quid Pro Quo, som är film nummer 48 i ordningen med Peter Haber, lägger man grunden för en spännande fortsättning där flera av Beck-gruppens medlemmar kan komma att ställa mycket mer på spel än vad de redan gör när de jagar skurkar på arbetstid. På så vis bidrar filmen till det större pusslet, men annars är det här en avslagen dussinfilm i katalogen.

I den nya filmen hittas en man död på en loppmarknad i södra Stockholm. Det verkar initialt vara ett typiskt rån som gått snett, men när SÄPO visar intresse av fallet förstår Martin Beck, Alex Beijer och de andra i gruppen att brottet har en större betydelse än vad de först trott.

Beckgruppen samlad. Foto: TV4 / C More.

Tematiken är det klart bästa med "Beck – Quid Pro Quo"

Filmens tema Quid Pro Quo – tjänst mot gentjänst – bärs dels genom SÄPO:s Kent Larsson, som vill samarbeta med Beck-gruppen i deras fall och utbyta varsamt med information. Det bärs också av en desperat Jenny Bodén (Anna Asp) som får sin kanske mest centrala roll hittills. Hårt pressad av sitt ex ser hon inget annat val än att sträcka ut en hand till regionpolischefen Klas Fredén (Jonas Karlsson) för hjälp med en vårdnadstvist.

Tematiken är det klart bästa med filmen. Genom den banar man väg för som kan bli ett spännande spår med korruption inom polisledningen, framför allt när den kanske mest ärliga snuten av dem alla väljer att utnyttja sina makthavande kontakter för hjälp med problem vid sidan av jobbet. Vi lämnas även med ett slut som kan tvinga flera medlemmar i Beck-gruppen till korrumperat spel för att rädda sina egna skinn. 

Recension: Beck – Quid Pro Quo (2023)
Martin Wallström och Danilo Bejarano i "Beck – Quid Pro Quo". Foto: TV4 / C More.

Fansen ska vara mer förväntansfulla inför nästa film

Kristofer Hivju är säker och visar ännu en gång att han tillför kvalitet till Beck-universumet. Det är också kul att se Danilo Bejarano, för många främst känd från Tusenbröder, i en bärande roll som den lurige SÄPO-profilen Kent. Men mycket mer glädje än så ger inte den nya Beck-filmen – förutom ytterligare en härlig scen mellan Martin Beck och grannen, som nu börjat sälja förbjudna cigarrer. Den som hoppas på att få se ännu mer av Valter Skarsgård i den här filmen än tidigare kommer att bli besviken. Gällande Peter Haber är han fortsatt med i bilden, men det märks att den skada som till vardags håller stjärnan på kryckor gör honom begränsad i vilken utsträckning han kan bidra.

Quid Pro Quo är en insatshöjare som banar väg för snåriga intriger men annars en avslagen dussinfilm i Beck-katalogen. Det är snyggt foto och stämningsfulla miljöer, men bland de positiva intrycken gör en krystad och steril snutdialog sig ständigt påmind – i vissa scener är det mer liv i en polisbricka. Man skriver också tittarna på näsan med övertydliga planteringar av sina misstänkta karaktärer.

Det är först när den väl lider mot sitt slut som ”Beck – Quid Pro Quo” bultar och får fart på riktigt. Med det sagt ska fansen vara mer förväntansfulla inför nästa film. Föregångaren "Dödsfällan" vittnar ändå om att de nya filmerna är något bra på spåren.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL