Chemical Hearts (2020)

Lili Reinharts har sedan Netflix-serien Riverdale slog igenom blivit något av ett populärkulturellt fenomen. Tillsammans med sin före detta pojkvän, tillika Riverdale-kollega, Cole Sprouse har hon tagit de sociala medierna med storm. I Amazon Prime Videos Chemical Hearts visar hon att hon därtill besitter en stor skådespelartalang. Utöver det har hon också samproducerat filmen medan Richard Tanne regisserat och skrivit manus efter Krystal Sutherlands förlaga. Det märks att duon tagit sig an projektet med passion. För Chemical Hearts är ett riktigt sevärt romantiskt tonårsdrama som många kommer att uppskatta. 

Historien utspelar sig under det sista året på High School i en icke-namngiven stad i USA. Henry Page (Austin Abrams) är en aspirerande skribent och blir således erbjuden posten som chefsredaktör för skoltidningen. På samma möte närvarar även Grace Town (Lili Reinharts), en jämngammal student som tidigare varit skribent på en annan skola men som nu bytt till Henrys. Rektorn (Kem Sharma) vill att de tillsammans tar sig an uppdraget, men Grace verkar först inte intresserad. Någon som däremot får stora ögon är Henry, inte nödvändigtvis för uppdraget utan för Grace. Han börjar uppvakta henne, men upptäcker snart att något inte står rätt till. Det blir början på en omvälvande berättelse, sprudlande av olika sorters känslor. 

Filmen leker med tittarens förväntningar.

Chemical Hearts tillhör en genre som vanligtvis innehåller en mängd olika klyschor. Men till skillnad från romantiska komedier brukar romantiska tonårsdramer inte alltid sluta lyckligt. Oftast följer den här typen av berättelse istället en dramaturgisk mall av klassiskt Romeo & Julia-snitt. Inom amerikansk Hollywoodfilm brukar slutklämmen visserligen inte vara becksvart tragisk som i exemplet ovan, snarare hoppfullt melankolisk. Utan att avslöja för mycket om handlingen i Chemical Hearts bryter inte filmen någon ny mark i form av idérik dramaturgi, men den leker ändå med tittarens förväntningar på ett sätt som känns fräscht. 

Eftersom genren till stor del byggs av en något mallartad grund är gestaltningen av karaktärerna enormt viktig. Och som tur är tar Tanners film sina karaktärer på stort allvar. Både Henry och Grace är mångsidiga med brister och inre kval, de känns trovärdiga på ett sätt som påminner om filmen The Perks of Being a Wallflower (2012). Således skildras övergångsålderns tumult genom dem på ett sätt som jag både kan känna igen mig i och tro på. Att både Reinhart och Abrams spelar sina roller med bravur gör inte saken direkt sämre. Flertalet dialogscener dem sinsemellan är riktigt starka, men speciellt en sekvens framför en minnessten sticker ut. 

Chemical Hearts vågar röra vid det mörka och jobbiga, utan att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Det är en fin berättelse om sorgbearbetning och kärlek som inte ritar om genrekartan men som ändå är sevärd i sin enkelhet. Trean i betygsväg är stark och jag är övertygad om att filmen kommer hitta sin publik, som jag dessutom är säker på kommer att hålla filmen kär för en lång tid framöver.